legolas1

Min vackra lilla Legolas har somnat in idag. När jag tog av pläden som jag mörklägger buren med när dom vilar så hoppade hjärtat upp i halsgropen på mig innan det sjönk rakt ner i magen. Lillkillen hade krupit in i ett hörn och somnat där. Men han var gammal för att vara en undulat, även om jag har haft äldre undulater än så. Legolas blev 7 år gammal. Dojan, min barndoms fågel, blev 16 år men det var nog ganska extremt.

Nu är det bara lilla Tinky kvar och hur tråkigt och jobbigt det än känns att Legolas inte finns mer, (ja, man kan faktiskt sörja en fågel även om många inte tror det) så känns det ännu värre tycker jag, att Tinky sitter helt ensam nu. Det har han ju aldrig gjort, van som han är att alltid ha en fågelkompis. Men han är ännu äldre och jag kan ju inte gå och köpa en ny fågel bara som sällskap åt honom, då blir ju den ensam, kanske inom kort och så är det dags för nästa fågelköp. Så där kan jag ju få hålla på i evigheter.

Nej, det blir nog att jag pysslar extra mycket med Tinky nu i stället, och så ska han få en gungspegel, något som dom inte har haft någon gång, eftersom dom har varit två. Förhoppningsvis blir den till lite tröst och sällskap.

Usch, det är alltid så tråkigt när man förlorar sina djur. Men det där vet man ju om när man skaffar dem. Och det är priset man får betala för åren med de underbara små varelserna.

 

Photobucket
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Comments are closed.

Posted by Cherlindrea
Dated: 12th januari 2009
Filled Under: Djur, Fåglar, Personligt, Prat & tankar