Cherlindrea

För några år sedan hade jag exakt 20 undulater hemma,  och älskade alla mina vackra fåglar. Jag hade ett stort klätterträd åt dem i vardagsrummet där dom brukade sitta när jag släppte ut dem allihopa ur buren/voljären. Katterna, vid den tiden hade jag två perserkatter till, har aldrig haft några direkta jaktinstinkter och trots att dom var nyfikna och till och med fångade en fågel ibland, så skadade dom aldrig någon. Dom blev räddare än fågeln när dom väl lyckades dra ner någon som flög förbi.
Men tråkigt nog drabbades mina undulater av någon smittsam sjukdom och jag förlorade den ena efter den andra. Till slut hade jag bara två kvar, Legolas och Tinky. De två har hängt med ett bra tag tillsammans, men för några månader sedan förlorade jag Legolas pga hög ålder. Så nuu har jag bara Tinky kvar. Jag var jätteorolig och trodde att han skulle sörja ihjäl sig när han blev ensam, men av någon märklig anledning har han i stället levt upp sedan han blev ensam, och det är en himla fart på honom. Han är numera 7 år gammal, och märkligt nog den allra första fågeln jag köpte av alla dessa 20. Först in - sist ut…