Hej på er alla, både vänner familj och trogna läsare! 🌸
Nu har det återigen gått en alldeles för lång tid sedan senaste inlägget, men den här gången finns det verkligen rimliga skäl. De sista veckorna har varit så intensiva och jobbiga att jag knappt fattar att jag står på benen. Men så här är det ju vissa perioder i livet och det är bara att försöka rida ut det hela så gott det går. Jag brukar känna att så länge man vet att det faktiskt finns ett slut på eländet så klarar man nästan det omöjliga.
Hela den här perioden började egentligen med att Lotus blev…ja, vi trodde ju att han var sjuk men det fanns inget tydligt fel på honom. Han var bara allmänt låg och betedde sig som om han drabbats av världens vårdepression. Han drog sig undan, blev totalt personlighetsförändrad och tappade matlusten. Vi var förstås otroligt oroliga, trodde att han hade ont nånstans eller att det var något annat fel men inga fel påträffades hos veterinären. Till slut var det faktiskt min mamma som kom med ett förslag som visade sig vara problemet. Hans kastreringschip hade gått ur kroppen och det drällde av löptikar i området. På ingen tid alls gick han från låg till totalt speedad och vägrade totalt att äta. Jag var ute och gick med honom i timmar varje dag för att han skulle bli lugnare, på ordentlig bekostnad av min onda högerhöft och -ben, utöver mina nervsmärtor pga mitt diskbråck så nätterna var fruktansvärda. Knappt ingen sömn alls både pga värk och en orolig hund som bara gnällde och ville ut och jaga tjejer. 🙄 På bara fyra veckor gick han ner 1,2 kg i vikt, nästan 1/5-del av sin totala kroppsvikt. Det var visserligen inte helt fel på hans något överviktiga kropp men inte bra att det gick så fort och vi hade full sjå att få i honom näring. Till slut gick det inte längre, inte främst för vår del utan för Lotus, som var oerhört stressad av alla hormoner, så vi åkte iväg och satte i ett nytt chip. Det tog några veckor innan han började lugna ner sig men nu har vi äntligen fått tillbaka vår lugna glada hund igen. Nästa år blir det riktig kastrering eftersom han ändå inte ska användas till avel och mår bättre utan dessa stressperioder.
Jaha, och under den här perioden när jag tvingades springa omkring i skog och natur med Lotus, helst då på ställen där inte massa andra hundägare med löptikar gått, för att inte trigga honom ytterligare, så var det såklart en pollenexplosion utan dess like. Så jag såg knappt något utan linser och med rinnande ögon. Den biten är jag ju dock van vid och kan leva med, och jag hade laddat upp med ett smärre apotek med allergitabletter, nässpray och ögondroppar. Men då slår förstås nästa grej till. Något som av nån anledning har drabbat mig de senaste fyra åren i samband med pollensäsongen, nämligen ögonlocksinflammation.
Hört talas om det? Inte jag heller, förrän jag fick det första gången för fyra år sen. Säg hej till Indra, 107 år! 😳 Jag sprang nästan och gömde mig när jag såg min spegelbid. 🙈 Det är för jäkligt rent ut sagt! En fruktansvärd klåda på ögonlock och ögonlockskanter, sveda som känns som batterisyra i öppna sår och ja…svullnad…som synes. 🙄 Vårdcentralen anser att det går över av sig själv och gör ingenting så länge det inte har gått minst tre veckor. Och jag lovar…tre veckor känns som en evighet när man har nåt sånt här. Och det här året vill det bara inte ge med sig. Det försvinner och kommer tillbaka, gång på gång, trots att jag inte använt smink eller hudprodukter på flera veckor. Det är inte helt enkelt att fungera normalt i vardagen med såna här ögon.
Och då var det då dags för Håkans knäoperation. Till skillnad mot för 15 år sedan när han opererade knäna så var det inga halvproteser denna gången utan nu byttes hela knät ut. Ett brutalt ingrepp uttryckte läkaren sig när vi påtalade den extrema blånaden. Benet sågas helt enkelt av över och under knät och en konstgjord knäled gjuts fast i benen med kroppscement. Som om inte smärtan efter operationen skulle vara nog så fick han dessutom en reaktion på limmet i tejp och plåster så vi fick åka upp till akuten två dagar på raken efter hans hemkomst. Det blev inga trevliga sår under tejpen och det bildades blåsor som läckte sårvätska oavbrutet. På akuten visade det sig att han hade både förhöjd temp och snabbsänka och vi var förstås oroliga för infektion med allt vad det kan leda till när han var så nyopererad. Dessutom fanns det tydligen risk för rosfeber fick vi veta på akuten, när man har sår på benen. Man lär sig nåt nytt varje dag.
Till sist fick dom fram en typ av plåster för känslig hud och det gick att lägga om såren. Därefter har vi sluppit fler sjukhusbesök. Men då började de första jobbiga veckorna för både Håkan och mig. Han var helt beroende av hjälp, med allt från att hämta minsta lilla grej till att bli hjälpt med mat, dusch mm. Och han hade svåra smärtor och sov knappt på nätterna. Därmed sov inte jag heller utan sprang upp och ner för att hämta is till omslagen, värktabletter mm. Och bara för att min älskade make behöver hjälp med allt så upphör ju förstås inte allt annat som måste göras under dagarna, i både hemmet och med vovven. För att inte tala om att min värk inte tar en paus bara för att jag behövs. Håkan kan ju naturligtvis inte köra bil och jag har ju inget körkort så allt vi har behövt, från mat till annat där bil behövs, har vi varit beroende av vänner och familj.
Så vi har haft en riktigt jobbig tid här, det ska jag uppriktigt erkänna. Inte som gnäll, för så här är det helt enkelt i livet ibland. Men om vi har varit dåliga på att svara på mess eller varit allmänt svåra att få tag i så beror det helt enkelt på att vi haft fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Nu har det gått tre veckor efter operationen och idag ska vi iväg på Håkans första rehab-besök. Sen är det dags att ta agrafferna och så får vi se hur allt ser ut efter det.
Men ett stort tack till alla, vänner och familj, som har funnits här för oss! Som har hjälpt till med skjuts, städning och kommit med mat. Som har avlastat mig ibland och uppmuntrat Håkan med besök, telefonsamtal och hälsningar. Ingen nämnd, ingen gömd!❤️
Nu tar vi nya tag och håller tummarna för att Håkans operation kommer ge honom den förbättring i rörelse som vi hoppats på, att jag ska bli av med mina ögonproblem och värk och att Lotus slutat jaga tjejer för i år. 😄
Må så jättegott alla och på återssende snart!
