Hej på er alla!
Jaha, det börjar kännas som att jag haft en riktigt dråplig start på år 2026. Visserligen är jag härdad när det gäller smärta och värk men den senaste dryga månaden har varit lite i värsta laget till och med för mig. 🙄 Som jag tidigare nämnt här så vaknade jag ju på nyårsdagens morgon med ett helt vedervärdigt tufft ryggskott! Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Jag var totalt strandad i över 1,5 vecka och kunde knappt röra mig. Enda orsaken till att jag efter några dagar tvingade mig till stapplande turer runt huset stödd på makens arm var att alla råd man fick när det gäller ryggskott var att man måste röra på sig för att tillfriskna. Oavsett smärta så skulle man upp och gå för att inte dra ut på sjuktiden. Men det tog ändå lång tid innan jag kunde röra mig någorlunda normalt.
Men till slut var jag på benen igen och hann väl vara det i kanske 3-4 dagar. Jag var rastlös som 17 så det var så himla roligt att komma igång och pyssla med lite pärlgrejer, göra lite naglar och komma ut med Lotus på promenader. Men då var det plötsligt kört igen och jag åkte på vinterinfluensan! Åter till sängen..eller soffan i mitt fall.
Och det var en ovanligt segdragen influensa, där man dessutom – när man börjat tillfriskna efter nån vecka – plötsligt insjuknar på nytt! Efter vad jag har hört från många så var det där tydligen lite typiskt för årets influensa. Hur som helst så var jag sjuk och mer eller mindre utslagen i nästan två veckor och höll på att klättra på väggarna av rastlöshet här hemma.
Men så äntligen började jag känna mig piggare, jag började orka göra lite saker igen och kom äntligen ut på promenader med Lotus igen. DÅ går jag och halkar ute i det eländiga väglaget och bryter benet!!😳 Vad 17 är oddsen för att det ska hända ännu en grej liksom??😳
Och jag fattade först inte ens vad som hände. Jag slog mig inte ens. Jag gick i stilla ro på en mjukt snöig gångväg och plötsligt gled ena foten iväg på den förrädiska isen under lössnön. Jag föll bakåt och landade med mitt vänstra ben vridet under mig. I samma sekund hörde jag ett ljud som lät som om en kvist knäcktes och av nån anledning förstod jag direkt att något hänt inne i benet. Min första reaktion var att känna utefter benet ifall det stack ut nån benpipa. 😅 Man reagerar märkligt ibland alltså.
Jaha ja…sen låg jag där i snön och insåg att ”jag kan inte ta mig upp”. Jag såg mig omkring och såg staketet till fårhagen ett par meter bort, och med Lotus koppel i ena handen ålade jag mig fram till en staketstolpe och drog mig upp utefter den med en hel del möda och besvär.
Då rusade Lotus plötsligt iväg så kopplet ryckte till och jag fick grepp om det precis när jag höll på att tappa det. Där står en äldre man med en liten hund och tittar surt på mig. Jag bad om ursäkt att min hund rusade fram så, och förklarade att jag hade ramlat och skadat mig och hade svårt att stå. Han glodde bara på mig några sekunder och gick sen vidare utan ett ord. Jag vet inte ens vad jag ska säga om ett sådant beteende. Jag blev så oerhört häpen att jag inte fick fram ett ord. 🤷🏼♀️
Gubben gick och jag stod där lite förvirrad och funderade på vad jag skulle göra. Håkan var och handlade på andra sidan stan men skulle komma direkt och jag kände att jag var tvungen att ta mig en bit dit han kunde komma in med bilen. Jag ringde mamma och bad henne vara med mig i telefonen ifall något skulle hända igen, och sedan började jag långsamt gå till ett bostadsområde i närheten. Jag tog mig upp från gångvägen, upp för en liten trappa, över en liten parkering och in mellan husen. När jag kom in på gården såg jag en bänk utanför en entredörr och satte mig på den. Det snöade hela tiden och Lotus frös så han skakade. Jag tog upp honom och stoppade in honom innanför min jacka och sen satt vi där i snöfallet och väntade på Håkan. Det var som att tiden stod stilla då. Jag minns knappt något annat än att jag frös, hade ont och försökte värma Lotus.
Väl hemma insåg jag att benet var nästan 10 cm tjockare än det andra benet. Men vi trodde inte det var brutet. Håkan påpekade att det då skulle vara blått och det var det ju inte alls. Nån muskelsträckning kanske? 🤷🏼♀️ Jag låg med benet i högläge och med kylförband resten av fredagen och hela lördagen och menade att det går nog över. Min mamma och mina syskon höll på att få spader på mig och jag på dom. 😅 Dom vet att jag lider av extrem nålfobi och att jag undviker sjukhus in i det sista. Men i det här fallet handlar det nog även mycket om att jag är oerhört smärttolerant med tanke på alla år med värk, så jag kunde inte riktigt tänka mig att det var så allvarligt. Jag hade tänkt att avvakta till efter helgen men på lördag kväll gav jag upp. Jag sa till Håkan att jag nog måste åka upp till akuten i morgon och så ringde jag mamma och ordnade med hundvakt. Sen tog jag en dusch och förberedde mig för morgondagen.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag hade brutit vadbenet och dessutom slitit av närmare 70% av ledband och senor runt vristen. 😳 Både läkare och sköterskor frågade hur i hela friden jag hade klarat av att knalla omkring på det här benet i två dagar. Hur jag kunde ta mig från stället där jag ramlade och till området där jag blev upplockad av Håkan utan något stöd. Jag tror att man får nån sorts adrenalinkick när sånt här händer, man vet att man inte kan ligga kvar därute i snön, man bara måste ta sig fram. Dessutom tror jag att det ligger mycket psykiskt i en sån här sak. Jag visste ju inte vad jag hade för skada, trodde inte riktigt att det var så allvarligt. Hade jag vetat om att benet var brutet så tror jag att det hade varit svårare rent mentalt att gå på det. Men när svullnaden och smärtan bara blev värre där hemma så fick man ju inse att något var riktigt fel.
Hur som helst så gipsades jag efter röntgen och fick fara hem efter nästan åtta timmar på akuten, med informationen att jag skulle belasta benet försiktigt från första början och att gipset skulle tas bort efter 3-4 veckor. Morgonen efter kom en kallelse till en specialist på ortopeden redan dagen därpå. Jag skulle gipsas av och undersökas med ultraljud för att se Ifall senorna och ledbanden var så trasiga att de behövde opereras. Till min stora lättnad så var det största och mest bärande helt så jag slapp operation. Men nu fick jag inte stödja det minsta på benet, jag skulle ha det i konstant högläge och gipset kommer inte tas av förrän om minst 6 veckor.
Jaha, så här sitter jag nu. 🤪 Och är ännu en i statistiken om halkolyckor vintertid. Jag fick fylla i en blankett på sjukhuset med information om händelse, plats mm som skickas till trafikverket av sjukhuset. Jag antar att det används i arbetet att undvika halkiga gångvägar och olyckor.
Det är i allafall tur att man har världens goaste sällskap under konvalescensen. 🥰 Jag är säker på att djur förstår så mycket mer än man tror. När vi kom hem efter olyckan så var Lotus extremt vaktig och beskyddande över mig och ingen fick komma i närheten av mitt onda ben. Han blev enormt orolig när Håkan hjälpte mig med kylomslaget och jag ropade till av smärta och ville inte alls att Håkan skulle röra benet. Så ofta jag önskar att man förstod hur dom tänker. ♥️
Nu har jag preppat hans aktivitetsmatta med små godisbitar som han får leta efter så han håller sig lite sysselsatt när vi inte kan göra lika mycket på dagarna. Sånt här tycker han är superkul. 🤗 Sen blir det promenad för honom när husse kommer hem ifrån skytteträningen. ♥️
Nu lär det nog dröja ett tag innan jag sitter i sadeln igen. 🙁 Efter att gipset tagits bort är det flera månaders rehab som gäller, för att bygga upp benet igen. Och ridning är väl tyvärr inte det första man ger sig på. Men har jag tur så rider jag i sommar igen. 🥰
Håkan och jag firade vår bröllopsdag på hästryggen för några år sedan och nu i helgen erbjuder Paulas islandshästar Alla ♥️-dagtur för par. 🤗 Det blir nog ett jättemysigt sätt att fira kärlekens dag på. In och kolla och boka vetja!🤗🥰
Själv ska jag fortsätta att virka mina kramisar och försöka samla mitt tålamod och låta benet läka i lugn och ro som det ska. Förhoppningsvis har våren börjat smyga sig på när jag äntligen kan gå ut och gå igen. 😍
Ha en jättefin dag alla och på återseende!
