Och så var vi igång igen, maskinen och jag!
Den här gången hade jag tänkt att sy en liten brickduk. En sån där liten gammaldags, charmig, spetskantad duk som man täcker brickan med när man dukar fram kaffet på balkongbordet en härlig sommardag. Ett mönster jag fastnade för, fanns med på det färdigprogrammerade kortet, så några problem med att välja, programmera och sen förstå färgnyckeln på ett eget mönster, slapp jag den här gången. Och ska sanningen fram, så gjorde faktiskt inte maskinen någonting för att jäklas med mig den här gången heller. Det är ju inte alltid den kan rå för att den är ruggigt avancerad och jag är ruggigt korkad. 
Mönstret bestod, som synes på fotot ovan, utav en hörna med blommor och jag ville ha de där blommorna i två dukhörn, diagonalt mot varandra. Problemet är ju då att mönstret måste flyttas, vridas och spegelvändas.
Och enligt instruktionsboken, så ska detta inte vara något större problem alls. Det finns små käcka pilknappar att trycka på, och så visas riktingen på broderiet i den digitala displayen på maskinen. Okej, det låter ju enkelt. Men hur 17 vet man vilket håll broderiet är riktat åt från början? Jag har ju redan lärt mig den hårda skolan, (broderiet på tvären på en handduk) att det inte är åt det hållet man tror i allafall. Och definitivt inte åt samma håll varje gång heller. (broderi åt andra ”tvären” på en duk). Faktum är, att jag inte vet ännu hur jag lyckades sy det här broderiet på rätt sätt till sist. Men efter ett antal blomsterrankor åt alla möjliga och omöjliga håll, så fick jag det rätt till slut. Det var ju tur att jag sydde brickduken i mjukt bomullstyg. Dom andra bitarna kommer bli perfekta näsdukar att ge bort i krya-på-sig-present nästan gång någon någon ligger sjuk i influensa. 
// Indra – Övertygad om att maskinen flinade lite i mjugg i allafall…
