Efter en förkylning som skulle kunnat tagit knäcken på en sten, så åkte jag naturligtvis på migrän också. Inte helt oväntat dock, när kroppen är såpass slut. Även ep’n har strulat lite, av samma skäl, så jag fick åter igen avstå ifrån en mc-tur, denna gång även till ett behjärtansvärt ändamål, som jag ska berätta om senare. Men det var däremot ingenting som hindrade mig ifrån att vara lite vovvevakt när mamma frågade om jag kunde ta Elliot under söndagen, för hon skulle åka till Ulricehamn. Självklart, sa jag! Man märker ju knappt av den där lilla tussen när han är här, så det skulle jag nog orka trots att jag inte var riktigt kurant.
Så sagt och gjort. Mamma åkte vid 9-tiden på morgonen, så runt 11 gick jag ner och hämtade Elliot. Vi har kommit på att det är bästa lösningen, för lämnar hon honom här hemma och sen går härifrån, så står han vid dörren och tjuter i en halvtimme ungefär. 
På det här viset har han hunnit vara ensam en stund och blir själaglad vem som än kommer. 
Och jodå, det blev han ju. Tills vi skulle gå hem till oss.
Den nödvändiga, och i vanliga fall mycket uppskattade, promenaden vi skulle ut på först var en total pärs! Han skulle minsann inte ut på nån jäkla promenad! Han skulle hem till oss, till varje förbaskat pris! För där kunde ju matte finnas… Så efter en pliktskyldig tur runt fårhagen med en hund hoppande fram på baktassarna hela vägen och en pionröd jag med ett järngrepp i flexikopplet, (det är ju löjligt hur stark en sån där liten trasselsudd kan vara?!??!), så kom jag genomsvettig och med en bultande huvudvärk äntligen hem. Och det tog ju förstås inte många sekunder för Pellisen att konstatera att matte inte fanns på plats.
Det här är fördelen med att hämta upp honom så här, för det skär verkligen i hjärtat när han står och gnäller vid dörren de gånger mamma har varit tvungen att lämna av honom här. Men lillpellisen lider verkligen av en oerhörd separationsångest från matte. Loxy har också problem med det där, med det går i allafall lätt att lämna honom hos mamma när jag ska iväg nånstans. Dock går han tydligen omkring och småhänger och väntar hela tiden. Och det var just vad Elliot gjorde nu också.. deppade.
Jag vet att man måste akta sig så att man inte förmänskligar hunden och lägger känslor och beteenden på den som en hund inte är kapabel till att känna. Men att en hund kan bli nere och deppig, det är jag övertygad om. Elliot är i vanliga fall en fullkomligt tokglad hund som är mer i luften än på marken. Han är kelig och go, men inte så pigg på att sitta i famnen eller att bli buren. I går dock, så ville han över huvudtaget inte ens leka med Loxy, han skulle bara ligga i mitt knä hela tiden. Eller också stod han och krafsade på mina ben, så jag skulle bära honom. När vi var ute på kisserundor under dagen, så var det kalabalik varenda gång, eftersom han bara slet och drog mot hemmet, gnydde och pep. Han ville inte äta, och det var knappt att han tog emot godiset jag bjöd honom. Och fram emot eftermiddagen, när mamma kommit hem och vi skulle ner och möta henne halvvägs, så var han halvt hysterisk, precis som om han visste att nu..nu var det äntligen dags! För att inte tala om hur det hela utvecklade sig när han fick syn på mamma ute på parkeringen. Jisses!
Så för att sammanfatta det hela litegrann.. Det är inga problem att ta hand om Elliot några timmar, inte rent praktiskt. Däremot är det himla jobbigt att se honom så lessen och nedstämd. Och ändå har mamma tränat och vant honom vid att vara ensam ifrån allra första början så det kan han, till skillnad mot Loxy, som inte går att lämna själv över huvudtaget, pga rent slarv i ensamhetsträningen från min sida.
Så vad har ni för åsikter om det här? Varför utvecklar en annars så trygg, glad och tuff hund ett sådant beroende av matte? Elliot har alltid varit väldigt glad i mig och van vid mig sedan han var valp, vilket jag tror har varit en förutsättning för att det alls har fungerat att ha honom här över huvudtaget. Jag är lite plastmamma åt honom, så som mamma är det åt Loxy. Dock, idag när jag var nere och hälsade på dem, och lyfte upp Elliot i famnen, så morrade han åt mig och började sprattla för att han ville ner och bort till mamma. Jag tolkade det direkt som en slags rädsla för att jag skulle ”ta honom från matte” igen. Han förknippade mig med den jobbiga gårdagen.
Det är många som har skaffat eller ska skaffa valp nu i dagarna/veckorna. Och är det något jag skulle vilja ge som råd, så är det framför allt:
Ensamhetsträna! Gör inte mitt misstag och slarva med det, även om du som jag, alltid är hemma med valpen och egentligen inte behöver lämna den ensam. För det första lär det med fullkomlig säkerhet komma tillfällen under hundens liv, då du faktiskt inte kan ta med dig den hur gärna du än vill, och i vissa fall kanske du inte ens vill. Då måste det ordnas med hundvakt och liknande varenda gång, och det är inte alltid så lätt.
Men framför allt, träna för hundens skull. För hans/hennes självförtroende och självtrygghets skull. Varken Elliot eller Loxy mår ju bra av att vara så beroende av matte som de är. De blir stressade och man ser hur de båda hela tiden håller koll på vart vi är, så att vi inte lämnar dem eller försvinner på annat sätt.
Men som sagt, kom gärna med åsikter i frågan, och råd om ni har. Vi tränar på detta, både min mor och jag, och tar tacksamt emot tips om hur man ska komma tillrätta med problemet. För problemet ser vi, det gäller bara att lösa det också. 
// Indra – Skrivkramp! Haha! 
