Jag läste precis en av mina bloggvänners inlägg om otrohet, och hennes oerhörda smärta och förtvivlan efter vad hon har fått uppleva i den vägen. Och det gjorde så ont i mig när jag tänkte mig in i hur hon måste känna sig nu. För mig är otrohet något av det mest förkastliga som finns. Är det någon man ska kunna lita på, så är det ju ändå den människa man har valt att dela sitt liv med.
För mig är otrohet inte bara något rent fysiskt, som en one night stand efter krogen en lördagskväll. Hur ont det än skulle göra, så tror jag det skulle såra på ett helt annat sätt om det gällde en mer psykisk otrohet. Jag och Håkan har ett väldigt nära förhållande, där vi kan prata om allt som rör sig i tankarna hur märkliga saker det än må vara. Ingenting är för dumt att prata om. Jag vet att jag alltid kan gå till honom om det är något som bekymrar, roar eller förargar mig, och att han kommer att lyssna, likaväl som jag alltid lyssnar på hans funderingar. Om jag skulle upptäcka att han, låt oss säga, har kontakt med en tjej på internet som han kanske mailar med varenda dag, berättar alla sina tankar för, frågar till råds eller bara berättar glädjande saker för, så skulle jag bli jätteledsen. För även om han aldrig träffat eller ens har planer på att träffa den här tjejen, så tar hon en plats i hans liv som egentligen är min. Jag skulle ställas utanför eftersom behovet av att ventilera allt man funderar över med någon, fylls av en annan person.
Just den här typen av internet-otrohet har blivit väldigt vanlig har jag förstått. Jag vet flera i min bekantskapskrets som har varit där, och dom kan berätta hur oerhört lätt det är att få känslor för den här personen bara på grund av samhörigheten man känner, när man sitter och anförtror varandra privata saker. Oftast har man inte alls några planer på att hitta någon ny och tanken på otrohet är fullkomligt främmande, men ändå väcks det känslor som man egentligen inte vill kännas vid. Och detta i sin tur påverkar naturligtvis det verkliga förhållandet negativt.
Jag själv för min del, är fullkomligt övertygad om att jag aldrig skulle inleda den typen av kontakt med någon kille över nätet, eftersom jag vet hur lätt det kan spåra ut. Är man singel och på jakt efter någon så är det ju bara positivt, men har man ett förhållande är det nog en god idé att tänka sig noga för. Hur säker man än är på sig själv och hur oskyldigt det än är, så kan partnern såras ändå, när man hela tiden sitter och ”pratar” med en annan kille/tjej.
Hur ställer du dig till otrohet? Är det bara den fysiska delen som är otro för dig, eller håller du med om det jag skriver? Berätta gärna vad du tycker.
//Indra – med många styrkande kramar till dig vännen – du vet vem du är. 
