Det är oerhört svårt att fota en svart katt, men jag har i allafall några bilder på honom, och dom tittar jag på mycket nu under dagarna. Samtidigt som jag oroar mig för Loxy, så saknar jag också min lilla Linus så oerhört mycket. Och dessutom har jag börjat oroa mig ännu mer över mina andra katter, som också har några år på nacken. Det är inga roliga dagar just nu. 
Nu ska jag i allafall ta och vila en liten stund. För varje gång jag vaknar hoppas jag att smärtan och oron ska vara lite mindre, lite lättare. Och förmodligen är den väl det också, även om förändringarna är så små att jag knappt märker dem ännu. Men å andra sidan, det har bara gått nån dag sen Linus somnade in, och Loxy är inte frisk än, så vad förväntar jag mig? Jag måste försöka ge det lite mer tid. Så blir det nog bra till slut.
Men en positiv sak händer just nu i allafall. Min bror är på anställningsintervju i samma stund som jag skriver detta, och jag håller alla tummar, tår och tassar som finns här, för att det ska gå bra. 
Lycka till, lillebror! 
