Nu har jag legat vaken ett par timmar i mörkret innan jag bestämde mig för att stiga upp en stund. Och när man ligger så där så far tankarna fram och tillbaka över alla möjliga och omöjliga saker. Det som har upptagit mina tankar i natt är osunda vänskapsförhållanden. Alltså, inte nödvändigtvis ovänskap, utan det kan vara vänner som man trivs med på ett plan, men som man ändå känner suger ur en energi. Jag tänkte tillbaka på mina vänner jag har haft upp genom åren, och upptäckte att ganska många har varit riktiga energi-parasiter. Ofta tänker man inte på detta medans vänskapsförhållandet pågår, för det funkar för det mesta ganska bra, även om det haltar en del. Men om man märker att man börjar undvika sin vän mer och mer, helt enkelt för att man inte orkar eller har lust att umgås, då bör man nog börja fundera på vad det är som kan vara fel.
Ett exempel på dessa så kallade energi-parasiter kan vara vänner som bara vill lyssna på sig själva. Dom är ofta väldigt underhållande i början av bekantskapen och man lyssnar gärna på alla roliga historier och anekdoter ifrån deras liv. Men efter ett tag börjar man märka att man sällan får en syl i vädret själv, helt enkelt därför att dom inte är intresserade av ditt liv och dina berättelser. Dom frågar sällan någon om dig och ditt liv, eller intresserar sig för vad du är för en person. Dom är helt nöjda med att få en åhörare som dom kan få berätta sitt för. Allting kretsar runt dem och deras. Skulle fokus någon gång förflytta sig bort ifrån dem, så märker man snabbt att dom är helt ointresserade.
Många gånger handlar det om att anförtro sig, alltså man får en känsla av att man är utvald som en förtrogen. Tills man upptäcker att man inte var så ensam om det som man trodde, utan att förtroendena berättas för varenda person som råkar befinna sig i närheten och kan lyssna. Vilket inte hindrar att man ofta får höra samma tragiska historier flera gånger. Att använda sig av sympati är ett mycket vanligt drag och något som verkligen suger energi ur den som måste lyssna och förstå hela tiden.
Dessa personer kan också ofta uppfattas som väldigt klängiga. Eftersom ingen i längden orkar med någon som bara fokuserar på sig själv, så är det inte ovanligt att dessa personer har förlorar många vänner genom åren. Detta gör förstås att de är väldigt rädda att det ska hända igen, vilket kan resultera i ett kontrollbehov där de håller fullkomlig koll på vad deras vänner håller hus eller har för sig. Det kan även bli allvarliga problem om du vid något tillfälle vill hitta på något med någon annan person. Ägandekänslan är stor och personen kan känna sig åsidosatt för att han/hon inte får vara med. Detta kan kännas som en stor press på dig eftersom du till sist kanske börjar undvika umgänge med andra för att undvika bråk och diskussioner. Det är mycket lätt att, mot sin vilja, bli isolerad av en sådan här person, utan att man riktigt märker det själv från början, om man inte är uppmärksam.
Många har svårt för att säga ifrån och bryta upp ifrån ett destruktivt förhållande, oavsett om det gäller par- eller vänskapsförhållanden, och det är ju naturligtvis aldrig lätt. Men det är ändå något man för sin egen skull borde överväga, om man hamnar i ett förhållande där man känner att man blir mer trött än stimulerad av den andre. En vänskap ska vara ett ömsesidigt givande och tagande, och det ska utvecklas. Inte bara till något där bara den ena parten blir bekräftad.
Jag minns ett tillfälle för ganska många år sedan, när jag bodde i Örebro med min kompis Sussie. Vi hade problem med några kompisar, jag minns faktiskt inte på vilket sätt numera. Men den gången fick vi det goda rådet av Sussies pappa, att man måste kapa de ruttna och dåliga grenarna på vänskapsträdet i mellanåt, för att de inte ska stjäla näring ifrån de andra, friska grenarna så att de ska kunna växa sig starka och utvecklas. Det rådet är ett av de bästa jag har fått i mitt liv, och jag har följt det sen dess. Det finns ingen anledning att slänga bort sitt liv på personer som bara stjäl kraft ifrån en utan att ge något som helst tillbaka, och som bara får en att må dåligt.
Vad tycker du? Känner du igen dig i det jag har skrivit? Har du beskurit ditt vänskapsträd någongång?
