Jag har nämnt det förut… mitt eviga krig med min supersymaskin!
Men nu verkar det faktiskt som om vi börjar tala samma språk, maskinen & jag. Visserligen pågår dagligen diskussioner oss emellan, huruvida vi ska lägga upp det här med chefspositionen. Jag anser förstås att det är jag som ska bestämma vad som ska göras. Dock har maskinen en annan åsikt, och tycker att den mycket väl kan avgöra det på egen hand. Jag behöver väl knappast tala om att vi tillsammans har bränt en hel del tyg och trådrullar…
Men som sagt, vi börjar så sakteliga förstå varandra. Och fotot på kökshandduken ovan är beviset på vår dag i ganska så gott samförstånd. Men lite kontroverser måste det ju förstås bli, och i det här fallet vann den förbaskade maskinen och jag har ingen aning om hur.
Helt plötsligt talar den om för mig med högljudda pipande och blinkningar i kontrollfönstret att undertråden har tagit slut. Utan att fråga mig om lov så sticker den iväg några centimeter in på motivet och stannar där…retfullt tyst. Jag tänkte att det är väl bara att spola på ny undertråd, trä om maskinen och starta om den igen då.
Sagt och gjort. När allt var klart, trycker jag på startknappen igen, och maskinen börjar snällt att brodera.. på fel ställe! Den gick aldrig tillbaka till rätt ställe, utan struntade helt enkelt i partiet där undertråden tog slut. Jag vågade ju inte argumentera emot detta, för då hade förmodligen hela mönstret hamnat snett. Så resultatet blev ett obroderat parti
som jag inte har den blekaste aning om hur jag ska fixa till.
Som tur är, så har jag fått kontakt med en tjej som vet det. Så i morgon kväll börjar rond 2 i matchen ”jag mot maskinen”. Och den här gången tänker jag vinna! 
Ha det så gott därute alla, och njut av den utlovade värmeböljan som närmar sig! 
//Indra – på krigsstigen!
