Jag satt och kollade lite bland alla foton här, och blev så nostalgisk när jag hittade det här kortet. Det är i princip det enda fotot vi har på våran gamla Harley-Davidson. Jag tror att det finns ett par kort till som Håkan tog en gång med någon vacker utsikt bakom, men sen är det slut. Jag älskar verkligen våran nya Harley och tycker att den är mycket snyggare än den gamla, men den här är förknippad med så mycket minnen.
För det första hade Håkan den när vi träffades, så jag minns tiden innan vi lärde känna varandra, när vi hade gemensamma bekanta och han kunde dyka upp ibland på shettispremieringar och annat på sin motorcykel. Och första gången jag skulle få åka med så var jag både exalterad och livrädd. Min epilepsi har jag ju fått på grund av en olycka med mc eller ja, moppe men en toktrimmad sådan fick jag höra efteråt och då räknas dom ju tydligen som en lätt mc, inofficiellt. Men i vilket fall som helst så var jag riktigt rädd för att åka med, en rädsla som börjat efter olyckan. Innan den har jag aldrig varit rädd för att åka mc. Men sakta men säkert så har skräcken försvunnit och ersatts av trygghet och åkglädje igen. Det finns mängder med små fina minnesbilder förknippade med vår gamla svarta Harley-Davidson.
Men som sagt, personligen tycker jag att vår nya Harley är mycket snyggare om man ser rent utseendemässigt. Och sen är den bekvämare att åka på också. Det finns naturligtvis en hel del fördelar med den nya som den gamla saknade, annars hade vi ju inte bytt. =))
Förhoppningsvis blir jag förklarad anfallsfri någongång i framtiden, och då ska jag ta mc-kort och ha min egen lilla Harley-Davidson, en pärlemo-rosa Sportster, alldeles lagom i storlek för mig. 
Men det är bara när jag ska köra själv. När jag åker med, så vill jag nog allt åka på en sån här stor maffig maskin. 
