***
Jag vaknar till mitt i natten och känner att det är någon i sovrummet. Inte Håkan, utan någon annan som inte hör hemma där. Det vibrerar i min kropp, skakar… känns som jag ligger i en centrifug med en sugande känsla i kroppen. Ett högt skärande ljud som jag inte kan identifiera hörs någonstans ifrån. Mumlande och viskande ord på ett språk jag inte förstår hörs från någon. Någon eller något som utstrålar något ont, något fasansfullt skrämmande. Jag ligger blickstilla i sängen. Bara mina ögon rör sig, far fram och tillbaka över den delen av sovrummet som jag kan se. Jag kan inte röra mig, min kropp är totalt förlamad! Jag kan knappt andas, både på grund av skräcken jag känner och på grund av något annat. Men jag är klarvaken! Och jag ser allt omkring mig blixtskarpt! Jag väntar..undrar vad som ska hända i natt. Ska någon lägga sig bredvid mig och ligga och andas i öronen på mig? Ska jag vända mig om och plötslig ha ett fasaväckande ansikte fem centimeter framför mitt ansikte som stirrar på mig? Ska någon sätta sig över min bröstkorg, trycka ner mig i sängen, kväva mig? Eller kanske skälla ut mig, skrika på mig? Hota mig med kniv?
***
Plötsligt känns det som om detta onda jag känner i rummet blåser mig uppåt, så jag svävar upp ur sängen, upp mot taket. Vrålande röster, som skäller och gapar, skriker mitt namn ekar i hela rummet! Jag är vettskrämd! Försöker skrika jag med – på hjälp, av ren och skär fasa, men det kommer inte ett ljud över mina läppar. Inte ens ett svagt kvidande. Jag tittar skräckslaget ner i rummet och ser en mörk skepnad som står där nere, som stirrar upp på mig. Jag ser inget ansikte den här gången, men jag känner ondskan som varelsen där nere utstrålar. Jag kämpar hela tiden, kämpar för att kunna röra ett finger, en fot – bara något litet som kan bryta förlamningen. Jag försöker skrika igen, i tanken försöker jag ropa på hjälp, ropa på Gud, väcka Håkan som ligger i sängen och sover, utan att märka vad som händer. Jag har nått taket och trycks emot det, dras utefter det och hålls uppe med hjälp av den onda blåsten. Hela tiden detta infernaliska oväsen – skrällar, skrikande ljud, bankar och dunkar. Hela tiden tror jag att jag ska dö av kvävning.
I detsamma lyckas jag röra lite på min ena hand. Kroppen känns trög, som om den är svårstartad, men jag känner att förlamningen börjar släppa. Jag faller ner i sängen. Flämtar… det tystnar omkring mig. Jag ser mig runt i rummet. Varelsen är borta. Känslan av ondska i rummet klingar sakta av. Jag är gråtfärdig av utmattning och den kvardröjande skräcken. Jag sätter mig långsamt upp, svänger benen över sängkanten och sträcker mig efter morgonrocken.
Och jag vet, att i natt blir det ingen mer sömn. Jag kommer sätta mig vid datorn, eller med iPaden i soffan och läsa lite bloggar, kanske blogga själv, dricka en kopp te och vänta tills morgonen gryr. Har jag tur och inte har något planerat så kan jag lägga mig och sova en stund på morgonen när det ljusnat. Annars får jag försöka ta mig igenom dagen så gott det går, hur trött jag än är. Och förhoppningsvis vågar jag lägga mig på kvällen för att försöka sova, och förhoppningsvis får jag göra det ikväll…sova – utan störningar.
***
***
Foto är lånat av JonnaJinton.se
***
Jag förstår vad ni tänker där ute. Men usch, vilken hemsk mardröm hon hade! Men detta var ingen mardröm.
Jag har under hela mitt liv – så långt tillbaka jag kan minnas faktiskt – och det är ganska långt tillbaka, haft de här upplevelserna. Mest nattetid, men även dagtid ibland. Antingen är jag på väg att somna eller så vaknar jag precis. När jag var barn så såg jag ofta olika saker som mina föräldrar alltid förklarade som drömmar, väldigt tydliga och intensiva drömmar visserligen men ändå bara drömmar. En gång när jag låg i min säng så såg jag ett lejon som gick fram och tillbaka på golvet i mitt rum, morrande och hotfullt. Jag var vettskrämd och kunde inte röra mig av skräck. Men mamma och pappa bedyrade för mig att jag bara drömt. Då var jag runt fem-sex år.
En annan gång såg jag hur en massa hästar kom rusande in i rummet genom fönstret och jag blev fruktansvärt rädd. Vid ett annat tillfälle såg jag tydligt hur en tavla i rummet förvandlades och molnen i tavlan blev till en manlig varelse som utstrålade ondska. Också bara en dröm, eller möjligtvis feberyra sa mamma och pappa, jag hade ju lite feber den dagen. Men jag visste att jag inte drömt, för jag var ju vaken. Visserligen helt stel av skräck men vaken, det var jag, det var jag absolut helt säker på. Och det var jag också.
***
Dessa upplevelser fortsatte upp genom åren. När jag insåg som barn att jag inte skulle bli trodd av de vuxna så slutade jag att berätta om dem. Men jag utvecklade rädsla för vissa saker. Jag hörde en röst en gång, som ”talade” till mig och beskrev hur en man sprang runt ute i trappuppgången och tände eld på dörrarna. Då var jag kanske sex år. I många, många år efter det var jag livrädd för trappuppgångar och vågade inte gå själv i dem. Var jag ute och ville hem så ropade jag på mamma utanför huset, och hon fick komma ner och möta mig i porten.
***
Upplevelserna blev värre och värre, mer och mer skrämmande, ju äldre jag blev. Som tonåring var jag helt säker på att jag var förföljd av onda makter, andar eller demoner av något slag. Jag vågade inte berätta för en enda människa om detta. Mina föräldrar hade ju aldrig trott på mig, och mina kompisar skulle med all säkerhet antingen tro att jag var helknäpp på något vis, eller att jag bara tokljög för att få uppmärksamhet. Jag visste inte vilket av det jag var mest rädd för.
***
Jag blev vuxen. Jag flyttade hemifrån och fick uppleva skräcken och fasan i att vara helt ensam i mitt hem när det hände. Jag minns att jag kunde sitta och ringa till Fröken Ur på natten bara för att få höra en mänsklig röst. Jag hade absolut ingen att prata med om detta.
När jag blev ännu äldre och fick problem med ångest och depressioner så fick jag vid några olika tillfällen psykolog- eller psykoterapeutkontakt men dem var jag ju ännu räddare att anförtro mig åt, för då skulle dom med all säkerhet tvångsinlägga mig, det var jag helt övertygad om. Jag hade ingen aning om varför just jag hade drabbats av något sånt här. Jag var vid olika perioder i livet intresserad av onaturliga saker, new age och allt sånt där som var populärt på 80- och 90-talet. Drömtydning var ett av mina absoluta intressen. Men tyvärr hade jag släktingar som skrämde upp mig ännu mer och berättade att jag skulle dra åt mig onda makter och demoner om jag fortsatte med drömtydning och att jag troligtvis redan gjort det. Dom skulle bränna mina böcker åt mig så jag blev av med demonerna sa dom. Inte blev jag det inte. Jag var bara ännu mer vettskrämd!
***
***
Så gick åren utan att jag berättade för någon. Jag har aldrig vant mig och skräcken är lika stor, men jag insåg att jag måste acceptera att det här tydligen var något jag måste lära mig att leva med. Inte ens min älskade make har någonsin fått höra något. Visst har han undrat över vissa saker ibland. Över min sömnlöshet, mina uppesittarnätter, över hur jag ibland kunde gå ifrån att ligga blickstilla och ”sova” som han trodde, till att nästa ögonblick bara fara upp ur sängen, hugga tag i min morgonrock och gå ut i vardagsrummet.
Men han har aldrig kunnat ana, för han visste lika lite som jag.
Det blev torsdag den 18:e maj 2017. Nu i torsdags alltså, för två dagar sedan.
***
Upptäckten!
Jag fick åter igen ett skrämmande besök i sovrummet på natten och gick upp för att sätta mig ute i soffan och varva ner, låta hjärta och puls lugna ner sig lite. Och för första gången i mitt liv kom jag på tanken; ”om jag skulle ta och googla lite och se om jag hittar något liknande…” Och då hittade jag till Jonna, och det förändrade mitt liv från en sekund till en annan.
Jag minns inte ens vad jag googlade nu, men det var väl något i stil med ”vakna drömmar vid uppvaknande” eller något liknande. Den första träffen jag gick in på var i allafall en blogg, skriven av Jonna Jinton. Till min oerhörda förvåning skrev hon exakt om det jag upplevt i hela mitt liv, utan att ha en aning om vad det var, eller att det fanns fler som varit med om det. Jag läste hennes blogginlägg, som ni hittar här, och fortsatte sedan med de hundratals kommentarer som fanns under inlägget. Jag var helt fascinerad! Helt tagen! Allt stod ju där! Allt som jag känt, hört, sett och upplevt! Alla var lika rädda, skräcken verkade vara en genomgående gemensam känsla. Vissa hade bara haft några få upplevelser, vissa hade som jag, levt med det i många år eller hela livet. Många hade sett exakt likadana scener, personer eller väsen. Händelserna var snarlika. Tillståndet har till och med ett namn och det finns en hel del forskning på det.
***
Men vad är då ”detta”?? Är det något övernaturligt? Är jag – och alla de andra som ser detta – synska? Ser vi andar, demoner och liknande?
Nej, självklart inte! Det har inget med det att göra, även om vissa gärna vill hävda det. Alla dem som håller på med såna här saker, vill såklart ha fram att vi har kontakt, att vi som upplever detta är extra känsliga, har en öppen portal osv. Och visst, jag säger inte att det inte finns synska människor som gör det också. Men i detta fallet har det en helt annan förklaring och så här ligger det till.
***
SÖMNPARALYS
Jag lider av något som kallas för sömnparalys, eller Parasomni. Ca 3-6% drabbas av detta någon gång i livet, och vissa har det regelbundet. Man hamnar i ett paralyserat tillstånd precis när man ska somna eller när man håller på att vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av kroppens funktioner för att man inte ska gå loss i verkligheten när man drömmer. Man kan alltså drömma att man t.ex springer utan att benen rör sig. Detta är förmodligen för att man inte ska skada sig under drömsömnen. Tänk om alla skulle springa omkring, försöka flyga – eller göra allt det där vi faktiskt gör i drömmarna – i verkligheten. Det skulle förmodligen hända hemska olyckor då. Det enda som rör sig när vi drömmer är ögonen, som man kan se på en sovande person. De är inte avstängda eller ”förlamade”.
När man drabbas av sömnparalys så hänger inte hjärnan och kroppen riktigt med varandra. När man är på väg att somna, så stänger hjärnan av muskelkontrollen för tidigt. Man är alltså fortfarande mentalt vaken men kan inte röra sig, motorikdelen i hjärnan sover, därav paralyseringen. I detta stadium kan man även hallucinera, och vid insomning kallas det Hypnagoga. Vissa kan ibland vara med om en händelse där personen ser eller hör personer prata eller gå förbi trots att han eller hon vet att man är ensam hemma. Då har man drabbats av en hypnogog. Precis som vid sömnparalys så befinner sig hjärnan mitt i mellan sömn och vakenhet, där drömmar är insprängt mellan. Vanligast är optiska eller akustiska hallucinationer, man ser eller hör något.
När man i stället har vaknat upp och upplever detta så är det delar av REM-sömnen som i stället stannat kvar, trots att man redan har vaknat. Denna typen av hallucination heter Hypnopompa.
***
Varför får man då sömnparalys?
Ja, varför? En sak som kan utlösa det är stress eller sömnproblem. Detta blir ju ofta en ond cirkel eftersom man sover dåligt när man har haft en sömnparalys pga rädslan och riskerar då att drabbas av en till. Men det är knappast hela sanningen för så stressad tror jag inte att jag var som fem-åring. Det verkar även vara ärftligt och det tror jag mer på. För nu, när jag vet vad detta är, så ser jag många tecken på att min älskade mormor med all säkerhet led av sömnparalys hon också.
***
Denna natten, den 18/5, när jag äntligen fått svar på så många frågor, satte jag mig och skrev till mina syskon. Jag fick iväg ett långt meddelande till dem alla tre, där jag berättade om hur jag haft det med detta hela livet, hur rädd jag varit och inte vågat berätta för någon. Jag skickade med länkar till både Jonnas blogg och till en tidningsartikel och frågade dem alla om de själva någonsin känt något sånt här, eller om de märkt något hos sina barn. Det visade sig då att min ena syster faktiskt också haft dessa upplevelserna upp genom åren några gånger, och när jag tänkte efter kunde jag dra mig till minnes händelser där hon helt tydligt drabbats av sömnparalys. De andra två hade inte upplevt det, men båda kände personer som hade det, och speciellt min bror kände till en hel del om det.
Tänk, här har jag gått i hela mitt liv och varit livrädd för att det varit något allvarligt psykiskt fel på mig, eller att jag varit förföljd av onda andar. Och så finns det så många människor som har samma sak. Hur kan jag ha missat detta genom åren? Hur kan jag aldrig ha hört talas om det?
Hur som helst så är jag oerhört tacksam mot Jonna Jinton och hennes blogginlägg, där jag för första gången i mitt liv fick klarhet i vad jag lidit av genom alla år. Och även alla hennes bloggläsare, som skrivit massor med kommentarer som jag har kunnat läsa och känna igen mig i. Jag bestämde mig för att göra samma sak som Jonna – blogga om detta. Nu när jag vet att det inte är något fel på mig och att det inte är något farligt. Det går ju tyvärr inte att göra något åt sömnparalys, man måste helt enkelt lära sig att leva med det. Men även om man vet vad det är så är man lika förtvivlat rädd ändå. Tänk er en riktigt skrämmande mardröm som ni flämtande vaknar ur, och så tänker ni er samma mardröm i verkligheten…! Det är så det är, för hallucinationer är så mycket mer verkliga. Vissa personer säger att dom har lärt sig att styra sina hallucinationer, eller sin drömparalys, och drömmer klardrömmar i stället.
Jag vill blogga om det för att jag hoppas att mitt inlägg någon gång kanske kan hjälpa en annan person som lever i okunskap och oförståelse för sin situation, på samma sätt som jag blev hjälpt av Jonnas inlägg. Det verkar ju helt ofattbart att jag aldrig hört talas om detta någon gång, och enda skälet jag kan komma på är att även drömparalys uppmärksammas för lite, på precis samma sätt som psykiska sjukdomar, som fortfarande uppfattas som skamliga av många. Jag vill vara med och förändra det om jag kan. Om så bara med ett blogginlägg där jag delar med mig av min berättelse.
***
Detta blev ett oerhört långt inlägg och klockan har hunnit bli 04.00 på morgonen. Jag sitter uppe i natt, eftersom jag är lite rädd för att somna. Men det går snart över. Några dagar efter en paralys så brukar jag sova igen, tills nästa gång det är dags.
Jag hoppas att ni orkat läsa mitt långa inlägg. Men har ni inte det så har jag full förståelse för det också, och hoppas i stället att det ska nå ut till dem som behöver det. De som behöver få information eller bara höra att dom inte är ensamma.
***
Sov så gott alla! 😉
***
Information:
Ludger Grote – Hälsoliv Expressen
Dokumentärfilm om fem olika personer som upplevt sömnparalys.
Finns på Netflix
