Hej därute i natten…
Det har hänt mycket sedan jag gjorde senaste inlägget om min modiga, duktiga lillasyster. Så mycket att jag egentligen haft underlag för en hel roman. Men jag har inte orkat. Har inte vetat vad jag skulle skriva. Ibland känns det underbart att skriva av sig, men vissa gånger känns det nästan värre, som om man genom att sätta allt på pränt gör det verkligare på något sätt. Och ibland behöver man ha saker och till lite på avstånd i tanken för att kunna hantera det…
***
Nu har min syster Nicole själv gått ut med sin berättelse offentligt så nu kan jag berätta om vad som hänt.
Nicole har haft en väldigt jobbig graviditet med svåra komplikationer. Inte bara har hon haft enorma problem med illamående och inte fått behålla något över huvud taget, hon har även haft nervsmärtor, svullnat upp pga vätska, haft svåra ryggsmärtor och problem med huden. Men allt detta hade ändå varit okej, en jobbig graviditet bara, om det inte vore för magen. Den växte enormt fort, och efter lite drygt halva tiden såg hon ut som hon skulle föda vilken dag som helst. Och nej, det var bara en bebis…
Hon hade sökt hjälp flera gånger med bara fått hjälp mot de olika symptomen, tabletter mot illamående, skenor för nerverna i händerna, sjukgymnastik och massage för smärtorna. Men ingenting gjordes mot själva orsaken. Men när magen nu var så stor att hon fått problem att andas på nätterna och den tryckte mot mellangärdet så sökte hon hjälp på nytt. Och nu blev det fart på saker och ting!
***
Efter besök hos barnmorskan blev hon remitterad upp till lasarettet. Där träffade hon en läkare på förlossningen som kunde se på ultraljud att moderkakan var abnormt stor och hon remitterade genast min syster till Östra sjukhuset i Göteborg.
Redan dagen därpå satt vi i bilen på väg till Östra. Efter Ultraljud och magnetröntgen kunde det konstateras att moderkakan mycket riktigt var väldigt stor. Eventuellt beroende på att det bildats en eller ett par tumörer i den. Kroppen lurades av den stora volymen på magen och trodde att graviditeten var längre gången än den var, och det var helt säkert att hon skulle föda för tidigt. Frågan var bara hur tidigt? Helst ville dom att bebis skulle bli kvar i magen till vecka 34. Dom ville heller inte göra fostervattensprov eller ta prov på moderkakan på grund av den stora blödningsrisken. I stället skulle hon gå på täta kontroller av både bebis, moderkakan och livmodertappen, för att hålla koll på tillväxt och utveckling.
***
Hon hann gå på en kontroll i Borås. I lördags, den 15/10, fick hon värkar på morgonen. Hon ringde till BB och blev tillsagd att komma in direkt.
Väl därinne konstaterades det att hon redan var öppen 3 centimeter. Hon var då i vecka 27.
Värkarna stoppades och hon fick sprutor med kortison och brikanyl, allt för att hjälpa barnets lungor att snabbutvecklas inför en eventuell födsel. Massor med prover togs och vi fick veta att det fanns en stor risk för svåra blödningar i samband med förlossningen. Det beslutades att hon skulle föda i operationssalen, så att alla resurser fanns på plats, för om inte moderkakan kom ut normalt så skulle dom bli tvungna att operera ut den. Och enentuellt även livmodern om blödningarna blev för svåra. Hon fick blod i förebyggade syfte och hon fick fasta i fall hon skulle behöva sövas.
Inget hände under dagen. På kvällen fick hon äta lite smörgåsar och nyponsoppa. Vi hade kontakt nästan hela tiden på messenger, så vi alla fick höra vad som hände.
Några minuter över 21 ”försvann” både Nicole och William från facebook och messenger.
Jag var vaken hela den natten utan att dom återkom. Först tidigt på morgonen såg jag först att William kom in, och en stund därefter messade Nicole.
***
***
Strax före 01.00 på natten den 16/10 föddes lilla Leon, 1395 gram ”tung” och 37 cm lång. Han lades genast i kuvös och Nicole sövdes ner och moderkakan togs ut. Hon hade fått ca 2 liter blod och även om hon slapp ett större ingrepp så förlorade hon ändå mycket blod. Hon hade svårt att syresätta sig och svårt att andas på morgonen och fick ligga med syrgas innan hon ansågs bra nog att få åka tillbaka till sitt rum på förlossningsavdelningen.
***
Släktens nya lille prins, så älskad från första stund, är så liten och skör. Han sondmatas, har kateter och får hjälp med syre och andning. Vi har ju förstås inte fått se honom än, men Nicole och William tillbringar all tid dom får med honom. Från början sades det att han hade en förstorad lever och att han inte mådde bra stod tidigt klart. Dom visste bara inte vad det var. Prover togs och idag vid lunchtid röntgades levern.
Vi fick nya bilder på lillprinsen, när dom sondmatade honom och på hans nya fina nallaruppe på kuvösen. 🙂
***
***
På eftermiddagen fick vi alla besked. Nicole messade att levern såg bra ut, även hjärta, lungor, buk och allt annat såg bra ut. Men han har tidigare fått antibiotika mot infektion, något som han verkade svara bra på. På eftermiddagen sänktes även syresättningen från 70% till 30% och man hoppades att nästa steg skulle bli att han andades själv.
Glädjebesked! Vi som varit så rädda att lillpyret skulle ha påverkats av den sjuka moderkakan. Och så blev det så goda nyheter!
***
Ikväll kunde jag inte sova igen, som vanligt de här sista dagarna sedan allt detta började. Jag steg upp och gick ner i köket för att ta mig ett glas mjölk. Kollade mobilen. Då har ett meddelande kommit in från Nicole.
”Läget är ändrat….nu åker vi akut till Östra och hoppas att han överlever transporten dit…”
Det gick som en iskall kåre igenom hela mig. Jag satte mig bara ner på köksgolvet framför min systers marsvin som bor här under denna tiden, och bara stirrade, innan jag kom mig för att svara. Men vad svarar man på något sådant?
***
***
Efter en väntan som kändes som en evighet skrev Nicole. Leon hade överlevt transporten och dom var framme på Östras sjukhusets specialistavdelning för för tidigt födda barn, en intensivavdelning med mycket starkare resurser än på Borås lasarett. Leon är jättesjuk skriver min syster, men just nu är han stabil och dom är så duktiga här. För första gången får vi se en bild på vår lilla kämpe med öppna ögon. 😀 Han ligger och kikar under sin lilla snuttefilt med mammas doft.
***
***
Nu är klockan 03.10 på natten och Nicole har precis skrivit att lilleman sover nu och dom hoppas att han ska få göra det ett par timmar. Dom har själva fått ett rum och ska gå och lägga sig och försöka få lite sömn efter en lång och traumatisk natt.
Och ja, där står vi nu. Jag har bloggat under tiden som jag har messat med min syster så allt detta händer i realtid just nu. Jag ligger här på soffan och känner att jag nog stannar kvar här i natt. Jag kommer nog ändå inte somna och det blir bara jobbigare att ligga och vrida sig i mörkret. Här kan jag ha en lampa tänd, lyssna på ljudbok om jag vill eller kika runt lite på nätet. Det kommer bli långa timmar innan morgonen kommer och vi förhoppningsvis får svar på vad som fattas lillkillen.
Men jag avslutar nattens inlägg med min systers bloggadress, om någon av er vill läsa om hennes upplevelser och känslor kring allt som har hänt. Ni hittar henne på www.andariel.nu.
Ha en fortsatt god natt alla och sov gott ni som ska sova nu.
Håll tummarna för att allt går bra för vår lille prins Leon.
***
***
Skickat via Blogsy
