Hej på er!
Det har ju knappast undgått någon i vår bekantskapskrets att något har hänt med vår Lotus den senaste veckan. Jag har tänkt att skriva ett ordentligt inlägg för att alla omtänksamma och oroliga vänner och bekanta ska få veta vad som har hänt i stället för att bara skriva korta kommentarer eller privata konversationer med vissa som skrivit på messenger. Men varenda gång jag har försökt ta tag i det så har varken orken, tiden eller psyket räckt till. För den här veckan har varit en av de värsta veckorna i både Håkans och mitt liv. Vi har fullständigt gått sönder i matte och hussehjärtat över det Lotus har fått gå igenom.
Fredagen den 27 januari hade vi tid för Lotus hos hundtandläkaren. För dom som inte känner till det så har chihuahua eller rättare sagt små hundraser ofta ganska dålig tandstatus. Dom får lätt tandsten som leder till inflammationer och tandlossning. Så på hans senaste årskontroll för några månader sen bestämde vi att vi skulle ta en tid för tandvård. Han hade inte mycket tandsten men vi tyckte det var bäst att ta det i tid.
Jag var sjukt nervös inför detta, som jag alltid är inför narkos. Jag verkligen hatar att behöva söva mina djur och har alltid gjort. Så jag var hyfsat nervig när vi lämnade in honom och fick besked att vi fick hämta honom igen på eftermiddagen.
När vi kom för att hämta honom fick vi prata med en sköterska som berättade att dom hade fått dra sex tänder på honom. SEX stycken??! Det berodde inte på, som jag då trodde, att han var så hemsk i munnen, utan helt enkelt att han hade för många tänder. Dom satt på tok för tätt så plack fastnade mellan dem och gick ner i tandroten så vissa tänder satt löst. Dessa drog dom ut och nu skulle det bli mycket lättare för oss att sköta om hans tänder i framtiden.
Det kände vi oss nöjda med, så vi betalade för oss och åkte hem med vår groggy lilla vovve och ett paket metacam, ett smärtstillande och inflammationsdämpande medel som han skulle ha.
På lördagen märktes det att han var lite bakis efter sövningen, han var trött och ville helst sova. Men han åt glatt sin mat som vi mosade till närmast passerad så han skulle slippa tugga första dagarna. Han hade dessutom några stygn bak i munnen så det var viktigt att ingen mat fastnade i trådarna. Senare på kvällen började han dock kännas liiite piggare och upptäckte sin nya leksak som inte varit intressant tidigare.
Men på lördag morgon såg vi genast att han var lite röd i höger ögonvrå. Det verkade dock inte störa honom på något sätt, han varken försökte klia ögat eller knep ihop det och han ömmade inte när jag undersökte det. Så vi beslutade att avvakta en liten stund. Det kunde ju vara nåt helt ofarligt som bara irriterat ögat.
Ett par timmar senare hade ögat svullnat upp ganska ordentligt och det röda i inre ögonvrån syntes tydligt. Men eftersom han inte ömmade eller knep med ögat eller visade något som helst irritation av det så gissade jag på cherry eye. Jag höll på med middagsmaten och väntade min mamma på söndagsmiddag men började ändå kolla vilka veterinärer som hade söndagsjour och började ringa.
Då plötsligt, inom bara några minuter, blev läget tvärakut. Han skrek när han råkade komma åt ögat och svullnaden ökade fort. Han fick akut ont och började hyperventilera av smärta, något jag aldrig upplevt hos nåt djur tidigare. Han hässjade alltså inte som djur kan göra när dom har ont utan andningsfrekvensen bara ökade och ökade. Den ena veterinären efter den andra svarade och sa att dom inte hade någon tid att erbjuda. Jag satt med Lotus i knät och höll fast hans tass så han inte skulle försöka gnida med den över ögat eftersom han skrek av smärta varje gång. Jag storgrät och var totalt förstörd och fick fullkomlig panik när ingen kunde ta emot oss. En alla hjälpte oss vidare, till det ena stället efter det andra, så jag inte skulle behöva sitta och leta efter telefonnummer. Det var som en kedjereaktion där jag till slut kom fram till Alingsås djursjukhus som omedelbart svarade att jag fick komma in direkt.
Min underbara mamma tog hand om allt hemma, alla kastruller stod ju på spisen och det brann ljus överallt. Hon stängde av plattor och tog hand om all mat, släckte ner alla ljus och såg till att vi bara kunde slänga oss in i bilen direkt. Jag vägrade att lägga Lotus i bilburen, han låg med huvudet över min axel och vilade sin friska sida mot min kind och hyperventilerade hela vägen medan jag höll hans tass så han inte skulle komma åt att skada sig. Han låg så blickstilla att jag trodde att det bara var en tidsfråga innan han fick en hjärtinfarkt eller något av den häftiga andningen. Dom milen till Alingsås har aldrig nånsin varit så långa. Vi hade ingen aning om vart djursjukhuset låg utan fick förlita oss på gps’n, och för en gång skull så svek den oss inte, utan ledde oss raka vägen fram. Vi rusade in på mottagningen och blev genast omhändertagna av jourpersonalen. Snabbt fick vi berätta den eventuella bakgrundshistorien, om tandläkarbesöket två dagar innan och allt annat dom behövde veta. Sedan tog veterinären Lotus ifrån mig och försvann in i byggnaden. Och vi fick vänta.
Och vi väntade…och väntade…och väntade…
Jag vet inte riktigt hur länge, jag hade helt tappat tidsuppfattningen, det kan ha varit en timme, det kan ha varit två… Mitt hjärta gick fullkomligt sönder under den väntetiden. Dom som känner mig väl vet hur svårt jag har haft det hela livet med just att mina djur blir sjuka. Vilken ångest jag får och till och med panikångest tidigare i livet när jag var yngre, innan jag lärde mig att hantera den. Men när jag gick där ute fram och tillbaka och bara väntade så balanserade jag på gränsen…
Till slut kom veterinären ut.
Hon berättade för oss att Lotus var mycket svårt sjuk. Hon kunde ännu inte svara på exakt vad som orsakat detta eller vad detta egentligen var. Men han hade i allafall fått en allvarlig infektion/inflammation bakom ögat. Så allvarlig att det lett till slitage på ögat som inte gått att stänga och han har fått ett stort och djupt hål i hornhinnan. Dom hade gjort både CT undersökning på honom, dom hade gått in i sidan av huvudet för att tömma ut vätska via kanyl i tron att det kunde vara var, men det enda dom fick ut var blodblandad slemmig vätska. Han var så svårt smärtpåverkad att dom fick söva honom för att ens kunna undersöka honom.
Nu förklarade hon så försiktigt hon kunde för oss att Lotus öga var så svårt skadat att vi var tvungna att förbereda oss på att dom kanske skulle bli tvungna att ta bort hela ögat. Hon kunde inte säga mer precis då och Lotus låg nedsövd så det var ingen mening att vi gick in till honom. Han skulle ändå inte vara medveten om något. Dom hade satt in antibiotika och antiinflammatoriskt intravenöst och även starka smärtstillande. Dom skulle göra allt dom kunde för honom och det enda vi kunde göra nu var att åka hem och vila och vänta på deras samtal. Jag höll masken tills jag klivit ut genom sjukhusets dörrar, sen brast jag ut i hysterisk gråt.😭 Jag grät oavbrutet hela vägen hem i bilen och jag tror inte Håkan skäms det minsta över att jag berättar att han grät precis lika mycket han också. Vad hade hänt? Hur kunde det ha blivit så här illa för vår lille kille? 😥😓
Vi låg vakna nästan hela den natten i ångest över om Lotus ens skulle klara det här, och vad som hade hänt. Vi var uppe tidigt för att vänta på telefonsamtalet från veterinären som skulle komma kl. 9.
När hon ringde var tillståndet oförändrat. Lotus var fortfarande svårt sjuk och dom visste inte helt hundra procent säkert vad som blivit så illa. Beslutet som togs var bara att han måste stanna kvar på djursjukhuset för fortsatt vård och vi skulle få ytterligare besked efter ronden dagen därpå, mellan 10-12. Varken Håkan eller jag fattade hur vi skulle kunna gå ett helt dygn och bara vänta utan att få veta nånting. Jag bestämde mig för att ringa på kvällen och se hur han mådde. 😟💕
Vi pratade mycket om ifall något blivit fel under tandläkarbesöket , till exempel var vi inne på sk. Rotspetsabcess, där en infekterad tand kan sprida sig uppåt och in i käkbenet. Symptomen stämde väldigt mycket överrens med vad Lotus drabbats av. Men han hade ju inte haft några infekterade tänder som kunde ha ställt till det.
Jag bestämde mig för att ringa upp veterinären som vi varit hos här i Borås och berätta vad som hänt. Jag tänkte att det borde intressera dom också. Jag pratade med en sköterska och återgav hela händelseförloppet för henne och hon lovade att vidarebefordra det till ansvarig veternär. Bara några timmar senare ringde denna veterinären. Hon berättade att dom haft ett möte angående Lotus och gått igenom allt som gjorts för att vara säkra på att som inte felat nånstans. Även nu pratade vi oss rotspetsabcess eller andra infektioner från tanddragning, och hon berättade för mig att Lotus hade en ovanligt frisk och fin mun. Hon hade därför tagit beslutet att inte sätta in antibiotika på honom efter dragningen. Hon ansåg helt enkelt inte att det behövdes. Hade han haft en väldigt inflammerad eller infekterad mun så hade hon gjort det. Men nu ansåg hon att han hade en ovanligt fin munhälsa för att vara en chihuahua. Och dessutom lade hon till…det är ju det där med restriktioner och antibiotikaresistens också. Jag talade om för henne att jag har väldigt delade meningar i den frågan! Självklart förstår jag problemet med antibiotikaresistens! Men det får inte gå så långt att människor och djur inte ens får det när dom verkligen behöver det längre. Det börjar kännas mer och mer som att dom gamblar med våra liv och vår hälsa. ”Den där personen ser ut att vara hyfsat grundstark, här hoppar vi över antibiotika och hoppas på det bästa”? ”Djur? Nej, där drar vi ner ordentligt, bara dom som är dödssjuka får”.
Jag har till och med suttit och lyssnat på förrvivlade mödrar som har svårt sjuka barn hemma men som vägras antibiotika. Dom ska rida ut det själva. Vilket dom inte gör, utan barnen utvecklar den ena följsjukdomen efter den andra. Det äe inte rätt väg att gå!
Till slut, efter två långa dygn utan mer information egentligen än att ”vi försöker rädda ögat men han är väldigt svår att hantera, eftersom han har ont och är väldigt rädd om sitt öga” börjar vi prata om hemvård. Veterinären förklarar att svullnaden som orsakades av infektionen inne i huvudet börjat gå ner lite nu men att skadan på hornhinnan är mycket svår. Hon förklarar hur viktigt det är att vi verkligen verkligen klarar av att ge honom dom ögondropparna han ska ha, för det är en fråga om att få behålla eller inte behålla ögat. Dom här två olika sorterna ska dessutom ges varannan timme från att vi vaknar ända till att vi somnar. Veterinären är tveksam till att släppa hem honom än eftersom hon vet hur svårt och samtidigt superviktigt det är. Dessutom får han nu extra starka mediciner intravenöst, något vi inte kan ge honom, utan då blir det lite svagare preparat. Vi beslutar att låta honom stanna ett dygn till för att verkligen få den starkare sjukhusvården vi inte kan ge honom.
De här dagarna är svåra för mig att beskriva. Både Håkan och jag mådde så fruktansvärt dåligt av att inte veta, inte vara med, se eller kunna bestämma. Vi var bara så fruktansvärt hjälplösa! Och så förtvivlat ledsna! Jag gick in i nån slags frenesi som jag aldrig upplevt förr. I stället för att lägga mig i fosterställning och gråta bort dagarna av väntan så kavlade jag upp ärmarna, och benen med för den delen, och tokstädade! Skurade, putsade, tvättade, diskade, skurade sånt som man bara skurar typ vartannat år, sydde som en galning, bakade, städade igen! Och ändå låg jag vaken på nätterna och stirrade i taket och slets nästan itu av tankarna på lilleman och vad han tänkte nu? Vad han trodde hände? Varför han blivit lämnad där? Vart matte och husse var? Var dom snälla mot honom? Fick han en mjuk filt som han var van vid eller fick han bara en hård dyna att ligga på? Frös han?
Jag gick sönder igen och igen och igen…. 😞
På torsdag bestämmer vi oss för att det är dags att göra ett försök med hemvård och vi kommer att få med oss vissa saker från sjukhuset. Veterinären här i Borås lovar att vi får komma dit om vi vill så hjälper dom oss med ögondropparna om det är helt omöjligt. Det känns tryggt att veta det. Veterinären i Alingsås skriver även ut en lugnande gel som vi kan prova att ge om han panikar allt för mycket. Utöver det får han med sig starka smärtstillande, antibiotika som ska tas 3ggr/dag och metacam som ska tas på morgonen. Och så då två olika ögondroppar som ska ges varannan timme från morgon till kväll. Klockan 11.00 på fredag ska vi komma och hämta hem honom.
klockan 9.00 på fredagsmorgonen ringer veterinären från Alingsås.
Hon beklagade djupt men dom skulle bli tvungna att operera hans öga direkt på morgonen. Han hade utvecklat en kraftig cherry eye, för dom som inte vet så är det när en tårkörtel svullnar upp och blir stort och rött som ett körsbär (därav cherry eye) och tränger ut ur ögonvrån. Eftersom Lotus redan hade en hornhinneskada så spänns det hålet ut ännu mer och blir ännu större av svullnaden. Veterinären ville prova att sy tillbaka tårkörteln igen på sin rätta plats och ska samtidigt sy fast tredje ögonlocket så det inte tränger ut samtidigt. Förhoppningsvis ska detta hålla. I vissa fall släpper det och man får ett nytt ”cherry eye” och kan då tvingas att ta bort hela tårkörteln. Men detta leder oftast till minskad tårväska och man måste droppa ögonen resten av hundens liv. Så man hoppas ju verkligen att denna första metod ska hålla.
På fredag eftermiddag ringer veterinären efter ännu en lång dags nervös väntan igen. Min lilleman är återigen nedsövd i narkos. 😟 Men vi får veta att han är vaken och att operationen gått bra. Och att vi får komma och hämta honom samma kväll. 😍
Vår underbara veterinär som vi har fått ett fantastiskt förtroende för de här dagarna försöker pussla med tider eftersom hon gärna vill prata med oss innan vi åker hem med honom. Hon har barn att hämta på förskolan men bestämmer sig för att åka tillbaka till mottagningen och möta upp oss. Vi är ute i god tid, kanske lite väl god tid ivriga som vi är. Men det hjälpte inte för inne i Alingsås fastnar vi totalt i över 30 minuter i en bilkö pga en trasig långtradare som spärrar av ett helt körfält inne i centrum. Jag ringer och ringer för att inte missa veterinären men sitter fast där också, i telefonkö. Mina nerver är nästan bara trasor!
Till slut kör vi äntligen in på parkeringen, i princip på två hjul och springer in på mottagningen. Som tur är så har hon väntat på oss.
Vi får en lång lista med förhållningsregler, recept och andra uppgifter. Specialmat förstås och en uppblåsbar krage. Till sist kommer vår älskade lille pojke ut från ett rum med en sköterska och han är såå glad! Svansen går som en propeller och jag lyfter upp honom i famnen. Det tar max en minut så sov han som en stock på min arm. Han var totalt utmattad och att hamna i trygga mattefamnen igen var nog droppen. ❤️🥰
Hela fredag kväll när vi kom hem med honom, och hela gårdagen har det mest varit som en sjukstuga här hemma. För i och med att vi kom hem så började vårt ansvar för Lotus framtid.
Operationen mot cherry eye ser hittills ut att ha gått bra. Även nedre locket sitter kvar på plats. Men nu gäller det att vi kämpar med dessa olika ögondroppar och serum för det kan vara den avgörande biten till om han får behålla sitt öga eller inte. Vi kämpar här hemma för att läka hålet i hornhinnan. Han tycker det är väldigt obehagligt och första dagen fick vi ge honom lugnande. Men eftersom han även får opiater när han har extra ont så vill vi helst undvika båda eftersom bägge gör honom slö.
Så idag har vi klarat oss riktigt bra med bara en gosig filt runt honom och en tub med skinkost. Man kommer riktigt långt med mutor. 😉
För övrigt så har det gått riktigt bra under helgen och hittills, bara några tillfällen med smärta när han glömt bort sig och råkat lägga sig på ögat eller så. Jag har om möjligt fått ett ännu starkare plåster fasthäftat på mig.😉 Det är kanske inte så konstigt och i ärlighetens namn var separationen precis lika hemsk för Håkan och mig. På måndag är det dags för första återbesöket. Då får vi se vad dom säger om hans öga, och det läkt tillräckligt för att kunna sparas eller om vi måste operera bort det. Jag vill ju helst att han ska få behålla sitt öga förstås, men i ärlighetens namn så är det helt oväsentligt om min pälskling har ett eller två ögon så länge han får leva och må bra. Det är det viktigaste. 🥰
Ps. Jag vet att många säkert undrar men jag har medvetet valt att utelämna namn på veterinären som inte gav honom antibiotika efter tandsaneringen. Hon fattade ett beslut som hon ansåg var det rätta och var förtvivlad över att Lotus haft sån otur, men hon skulle fatta samma beslut igen. Även min andra veterinär ansåg att hon gjort rätt. Jag har för lite kunskap om detta för att kunna säga något bestämt. Men akulle det komma fram uppgifter som visar att Lotus hade sluppit allt lidande med sitt öga om han fått antibiotika efter tandutdragningen, så kommer jag omvärdera mitt beslut.
