Det här har varit en riktigt sjukt stressig dag! Den började så lugnt och fint. Jag bjöd upp mamsen på en kaffestund och planerade att åka iväg med scootern till affären för att köpa ingredienser till cupcakes som vi skulle ha till fikat, plus att jag tänkte ta med mig ett gäng till Hräsvälgs möte på kvällen.
Men när jag kom ner till scootern så var batteriet stendött! Jag vet ju att larmet tar enormt hårt på batteriet, och det har knappast blivit bättre sedan folk börjat roa sig med att starta larmet heller. De sista dagarna har larmet gått så mycket att jag borde ha förstått att batteriet laddat ur. Dessutom stod scootern på sidostödet, och för att kunna kicka igång den måste den upp på centralstödet, något som jag bara inte klarar av. Det spelar banne mig ingen roll hur mycket Håkan försöker lära mig tekniken och att alla påstår att det inte har med styrka att göra. Jag klarar bara inte av att rubba den. Så det var bara att låsa den igen, ta hjälmen och knalla upp till mamma, arg som ett bi! Det skulle helt enkelt ta för lång tid att ta bussen, eftersom dom går så dumt att man måste byta buss för att komma till ett ställe som tar knappt 5 minuter att åka till med scootern.
Men så kom brorsan upp en sväng och jag drog naturligtvis genast ner honom till scootern, beväpnad med hjälm och handlingslista för andra gången. Och han fick ju igång den på första kicken, det är aldrig några problem. Så jag stack iväg direkt, undvek att sätta på lyset till och med, för att batteriet skulle få en chans att ladda på vägen till affären, och larmade den inte när jag gick in och handlade. Så kom jag ut och skulle hemåt – och självklart startade den inte. Där stod jag återigen med en stendöd scooter som jag inte fick upp på centralstödet. Men den här gången fanns det hjälpsamma karlar i närheten och en snubbe hjälpte mig gärna att dra upp den och kicka igång den. Då funkar inte kicken!
Den där snälla människan slet med mitt åbäke till scooter i säkert en kvart innan vi fick ge upp och då stank det bensin omkring oss. Jag ringde Håkan som var i Lidköping och han gav mig olika råd om hur jag skulle göra, men ingenting funkade. Jag såg bara framför mig hur jag till slut tvingades dra scootern hem, uppförsbackar nästan hela vägen. Till slut högg jag två nya killar som gick förbi och bad dom hjälpa mig att kicka, för jag är så himla dålig på att få till det där ”knycket” typ. Men dom kom ingen vart med den heller.
Då kommer det fram en försynt kille i ca 30-årsåldern och erbjuder sig att hjälpa till, han hade haft en likadan berättade han. De två andra killarna pös tacksamt iväg och den nya teststartade. Han konstaterade att batteriet var dött, vred och grejade lite och pillade här och där, och så kickade han igång den. 
Ja, inte på första försöket, men det tog knappt 20 sekunder. Jag gick ju i taket av tacksamhet! Han var mekaniker, visade det sig, så han visste väl vad han gjorde. Som alla säkert vet, så älskar jag min rosa pärla, men idag var den billig kan jag lova! 
Hem som ett skott på en toksur moppe som segade sig uppför backarna och när jag kom hem var det knappt en timme kvar tills mötet skulle börja och jag var inte klar med någonting. Jag kan ju säga att det blev inga cupcakes idag. Jag stressade som en galning och ändå kom vi några minuter för sent. Ingen middag hann vi med, så det var ju en evig tur att Helén bjöd på en ljuvlig päronpaj med vaniljsås på mötet, annars hade vi nog svält ihjäl. *skratt*
Så vid nio-halv tiotiden rusade jag in på City Stormarknad och köpte oss varsin paj som fick bli våran sena middag idag. Hjälp, säger jag bara, vilken hemsk dag!
Nu ska jag försöka varva ner lite och sen ska jag gå och lägga mig. Jag fattar inte att jag har klarat av det här tempot idag, efter att ha varit vaken nästan hela natten. Hoppas verkligen jag får sova lite i natt nu, annars lär jag bli galen i morgon. 
Hoppas ni har haft en bra dag i allafall och sov så gott! På återseende i morgon!
