Hur kan man bara göra något sånt här?
I dagens Kvällsposten och även i Göteborgsposten kan man läsa om den 22-åriga tjejen som separerat med sin pojkvän och i samband med detta flyttade hem till en kompis. Kvar i sin egen lägenhet lämnade hon sina två små hundar, bland annat en Papillon. Under ett halvårs tid fick de stackars hundarna gå där ensamma, utan att få mat, vatten eller komma ut. Visserligen säger tjejen att hon vid ett par tillfällen varit i lägenheten och fyllt på matskålarna och ”besökt” hundarna.
Efter sex månader började kompisen, som visste att den här tjejen haft hundar tidigare, undra och tog sig in i lägenheten. Där hittade hon bland mängder av avföring och urin en nästan mumifierad papillon och resterna av ytterligare en liten hund. Dom stackarna hade till och med druckit tomt ur toalettstolen. Fodersäckarna som fanns i lägenheten var för kraftiga för att dessa småhundar skulle klara av att bita upp dem och en halvfull fodertunna var för hög för att de skulle nå upp. Efter obduktionen visade det sig att den ena hunden hade rester av den andra hunden i magen, något som enligt veterinären tyder på att den ena måste varit död några veckor eftersom den levande aldrig skulle börjat äta på den så länge den luktat välbekant.
Veterinären kunde också tala om att dessa stackars hundar dött en utdragen och mycket plågsam död, svultit och törstat ihjäl under kraftig stress. Hur kan man leva med sig själv när man har utsatt två små varelser för en sån här sak? Många skulle nog säga att det slått slint i huvudet på den här tjejen, men tydligen inte så mycket ändå att hon inte kan dömas för sitt brott. Och då kunde hon, enligt mig, även ha tänkt sig för och inte gjort det från början.
Kammaråklagaren är övertygad om att hon måste varit medveten om att hundarna skulle kunna dö när de blev lämnade så här och den medvetenheten gör att jag inte ens kan kalla detta för vållande till annans död utan rent mord! Det är i allafall vad jag skulle vilja kalla det när människor missköter sitt förtroende som djurägare på det här fruktansvärda sättet.
Jag hittade en dikt hos Jonna igår, som jag tycker skulle passa väldigt bra just nu, så jag lånar den och sätter in den här. Det är inte jag som har skrivit den, men här på min blogg så tillägnar jag den ändå alla hundar som farit och far illa där ute.
Han bad inte om att få komma till dig.
Han kom till dig för att ge dig vänskap då andra sviker
sympati då andra är emot dig, trofasthet då andra baktalar dig.
Han kom för att ge dig kärlek då du känner dig utelämnad
sällskap då du är ensam. Han gör dig på gott humör då du är ledsen,
tar emot dig med glädjetjut då du äntligen kommer hem.
Han är någon som behöver dig, någon att smeka,
leka med och ha roligt tillsammans med.
Han är beroende av din omtanke och din kärlek.
Han protesterar inte då du missförstår honom.
Han är utelämnad till dig på gott och ont.
Han ger dig sköna avkopplande promenader.
Han ger dig sällskap. Han ger dig kärlek och glädje. H
an vaktar och skyddar dig. Han varnar om främmande kommer.
Han överger dig inte så länge han lever. Han ger dig trygghet. Vad ger du?
