Det är ju Fars Dag idag, och som alltid vid sådana här speciella dagar förknippade med pappa så väcks massor av minnen till liv. Idag har jag tänt ett ljus vid hans foto och ställt en liten vakande älva bredvid. En likadan älva som jag har satt på hans gravsten. Det som jag tycker är svårast med att han inte finns längre är att jag inte bara kan ringa honom sådär spontant som jag alltid gjorde förr, för att fråga nåt, för att höra hur han mådde, bara för att prata bort en stund. Den där tomheten finns fortfarande kvar fast det har gått snart fyra år. Och minst en gång i veckan kommer jag på saker som jag skulle ha frågat honom om, men som är försent nu. Försent… Det måste vara ett av världens hemskaste ord!
Men mest av allt är minnena fina. Trots att pappa var väldigt sjuk de sista månaderna så fick vi en djupare kontakt än någonsin, kanske för att jag tog över mycket att det praktiska för honom som han inte längre klarade av att sköta. Och det känns förstås väldigt bra. Men saknaden…den tror jag aldrig försvinner. Den finns där hela tiden och påminner en i bakhuvudet om den stora förlusten man har gjort, även om man inte plågas av den varje sekund som i början. För varje månad och varje år som går, så går det lite lite längre tid mellan sorgestunderna. Några minuter mer för varje år…
Jag ska i ärlighetens namn erkänna att det fanns tider i livet när jag var för upptagen av mina egna intressen, för stressad pga jobb och skola och hade för mycket omkring mig för att komma ihåg att höra av mig till min pappa som bodde några mil ifrån mig. Ibland kunde det gå många månader utan att vi hördes av. De månaderna skulle jag gärna vilja ha nu…
Så har du möjlighet – glöm inte att höra av dig till din far idag, och alla andra dagar även om du är stressad. Man är aldrig för stressad för att slå en kort signal till sin pappa, och det kan komma en dag när du inte längre har möjlighet att slå den där korta signalen över huvudtaget. Då kommer du att ångra dig… jag vet..
