I går åkte lilla Evelyn till sin mamma. Trots att hon bor såpass nära så träffas man inte varje dag, men ändå saknar man henne så fort man vet att hon har åkt iväg. Det känns så himla tomt när man vet att hon inte finns där nere och leker i sitt rum och man bara kan gå ner och busa med henne när man vill. Ändå tillhör jag faktiskt inte den barnkära skaran om jag ska vara ärlig. Jag var aldrig intresserad av att gå ut och gå med barnvagnar när jag var liten som mina tjejkompisar var. Jag gick hellre ut och rastade hundar. 
Men det är något speciellt med syskonbarnen. Det går inte att jämföra känslorna jag har för mina fyra med andra barn, vilka som helst, och ändå är dom ju inte mina. Men de är mina småsyskons, och jag tror känslan blir litegrann som så mor- och farföräldrar kan känna, speciellt när man inte har skaffat egna barn. Hur som helst så ser jag fram emot att få träffa hela gänget snart igen, förhoppningsvis på lilla Saphiras födelsedag när hon fyller 1 år. 
