”Ja, visst gör det ont…”

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?”

 

Jag älskar Karin Boye’s vårdikt, och just nu när man väntar så på att våren ska komma och undrar vart den håller hus, så kommer jag alltid att tänka på de där första meningarna och de känns så självklara. 🙂

 

Den här buketten plockades för inte riktigt ett år sedan, men nästan. Det är i allafall inte lång tid kvar nu, tills vi är vid samma tid som jag var när jag hittade de här, ett år tidigare. Och det är en upplyftande tanke tycker jag. 🙂

 

Och till alla er som väntar på våren lika ivrigt som jag – Karin Boye’s dikt

 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.