Det har inte gått så bra för min älskade lilla Linus. Det är inte bara ögonhinneinflammationen som är problemet, hans allmäntillstånd är fruktansvärt dåligt och även det har gått oerhört fort. Han dricker kopiöst mycket, men äter ingenting. När han går eller bara sitter upp, så är han ostadig och vinglig, så han ligger ner hela tiden, förutom turerna mellan vattenskålarna.
Tidigare idag, när jag stod i köket och packade upp matvaror, stod han vid vattenskålen igen, och då fick han plötsligt ett riktigt kraftigt och skrämmande krampanfall. Jag försökte hjälpa honom så gott det gick, men jag sa lugnt till Håkan, att nu dör Linus, så säker var jag på att det skulle hända. Det gjorde det nu inte, men han bev ännu mer slö och trött, och jag led så fruktansvärt med honom. Då fattade jag det svåraste beslut en djurägare kan fatta.
Klockan 21.00 ikväll ska vi vara på djursjukhuset och låta Linus somna in för gott. Jag känner att jag bara inte kan behålla honom hos mig några dagar extra bara för min egen skull, för att jag inte vill skiljas ifrån honom. I det här läget måste jag tänka på Linus eget bästa. Men det är det mest fruktansvära man kan uppleva som djurägare, och jag känner hur ångesten sliter i mig, och har gjort hela dagen under denna evighetslånga väntan. Nu är det dock snart dags, och jag vet inte om jag ska känna ångest eller lättnad. Både och, skulle jag tro. Det är en fruktansvärd upplevelse för min egen del, men samtidigt tröstar jag mig med tanken på det rika privilegiet vi människor har, att få hjälpa våra djur till ett värdigt slut.
Jag ska tänka på mina egna ord när jag sitter där uppe i kväll med Linus i famnen, och det skulle vara en stor tröst att veta att det finns folk därute som skänker mig en styrkande tanke.
Jag älskar dig Linuspojken! //från din matte
