Jaha! Så kom man äntligen iväg nu på morgonen till sin husläkare för att hämta remissen för provtagning på sjukhuset. Det måste vara närmare 3 veckor sen som jag var där på en kontroll, eftersom jag rasat ganska extremt i vikt på extremt kort tid. 12 kg närmare bestämt… 
Remissen skulle ha hämtats dagen efter…
Med en livslång skräck för nålar så kan sådant vara en smula besvärligt. Blodprov måste tas, och jag totalvägrar som ett annat trotsigt barn. Men vad 17 gör man när man har levt med sprutfobi i princip hela sitt liv? Ja, man kan ju gå på terapi, till exempel. Och det gjorde jag också för nåt år sen, så jag har i varjefall kommit så långt att jag klarar av kapilärprov, alltså det där sticket i fingret. Dock under ett antal svett-attacker, ångest och babbel, men inga tårar eller hyseri längre. Jag är grymt stolt över mig själv! 
Problemet är ju bara att inte alla mindre vårdcentraler har möjlighet att ta alla dessa prov som behövs kapilärt. Då ska det tas i armvecket, och där går min gräns kan jag ju säga. 
Hittills har jag fått sövas ner på dagkirurgen med narkosmask när provtagning varit nödvändig, men även det är ju en smula krångligt.
Så nu har jag fått remiss till lab, där dom har mer resurser och faktiskt kan ta en himla massa prover bara genom ett stick i fingret. Superbra, tycker ju jag förstås. Hoppas nu bara att det är nån trevlig sköterska som inser att nålskräck faktiskt är en ganska jobbig sak, och inte nån ragata som tycker att man tramsar. Risken är alldeles för stor att man blir skrämd, och så är man tillbaka på ruta 1 igen. 
Men, men… det ska nog gå bra. Jäklas dom med mig så stämmer jag hela sjukvården! 
Håll gärna en tumme för att det är en snäll liten sjuksyster med mycket empati, som tar hand om mig på labb när jag kommer. 
//Indra – Lite smånervös…
