En hel del viktiga ord…

God kväll på er, eller god natt snarare! 🙂

Klockan är snart halv tre på natten och jag kan bara inte sova i natt, hur trött jag än är egentligen. Det är ju bara så vissa nätter och spelar ingen roll hur man känner eller vad man har gjort eller hur stort sömnbehovet är. Man somnar bara inte. Eller – ska jag väl tillägga, man (läs jag) somnar till som tätt under tiden jag bloggar, nästan alltid med ena fingret på backstegstangenten. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit vissa nattliga blogginlägg och kännt mig hur vaken och alert som helst, för att helt plötsligt vakna med ett ryck och upptäcka att jag precis raderat allt jag skrivit med ena fingret tungt vilande på backsteget. Jisses, man blir ju tokig! Och inte är det någon mening att rusa in i sängen och lägga sig heller när det där händer, för väl där är man lika klarvaken som vanligt!

***

Hur som helst har det varit några underbara sommardagar igen. Håkan och jag har sakta återhämtat oss efter vår barnvaktshelg. 🙂 Men i sanningens namn så var vi faktiskt väldigt slutkörda båda två efter de dygnen. Håkan har jag nog aldrig sett så trött och sliten, jag var faktiskt orolig för honom. Det var ju trots allt några år sedan han själv hade egna små.

Och personligen så klarar jag inte av en sådan heltidsgrej som barn faktiskt innebär. Jag hade den svåraste värken jag haft på så lång tid tillbaka jag kan minnas när vi kom hem, och nattetid vaknade jag med sådan värk att jag tvingades gå upp och vandra omkring flera nätter i rad.

Men man får ju inte heller glömma, att för min del har jag valt bort barn. Och det har jag gjort av en orsak, jag vill helt enkelt inte ha några. Jag tycker inte det är roligt med barn och jag har aldrig ångrat mig eller saknat några. Tvärtom, jag upptäcker ofta att för min del har jag fattat helt rätt beslut. I början var det många vänner som gång på gång tyckte att jag kunde vara barnvakt, och dom ville hemskt gärna få det att låta som att dom gjorde mig en tjänst, snarare än tvärtom. Eftersom jag som inte hade egna, fick den stora möjligheten att njuta av deras barn. Det tog lång tid och många sura miner innan jag fick vännerna att förstå att jag inte alls njöt av umgänget med deras barn. Att jag faktiskt var fullt kapabel att skaffa egna om jag ville. Men jag ville inte, har aldrig velat och vill forfarande inte.

Jag är ingen elak människa, och jag hatar inte barn. Jag älskar mina syskonbarn. Men jag träffar dem helst bara någon gång då och då, i korta stunder, tills jag inte orkar längre. Och mina syskon har aldrig tvingat på mig sina barn. Dom har helt förstått vad det handlat om. Jag har valt ett liv utan barn, så dom skulle aldrig tjata på mig sina barn, bara för att jag råkar vara ledig och tillgänglig. Men jag har förstått att många utomstående har svårt att förstå sånt här. Dom dyrkar sina små telningar och tror helt och fullt att alla andra naturligtvis måste göra det också, lika mycket som dom själva.

Men efter att ha pratat med massor av människor om denna ganska känsliga fråga, så har jag insett att jag inte är specilellt unik. Många, många tjejer känner samma sak som mig, men vågar bara inte erkänna att dom – himlen förbjude – inte är någon barnälskare.

Det är helt klart en ytterst känslig fråga det här, det har jag full förståelse för. Men till att börja med så blir det kanske lite lättare att nå en gemensam förståelse i frågan om personer som har barn börjar förstå att alla faktiskt inte tycker om barn, utan att vara grymma eller elaka för det. Och kanske slutar att förvänta sig att vi som valt bort barn ska vara lika tokiga i deras ungar som dom själva är.

Nu har jag i allafall – efter att i de första åren alltid sagt nej till att sitta barnvakt åt alla mina syskonbarn – (de senaste åren har de för övrigt inte ens frågat mig när det varit aktuellt) för första gången lånat ut mig som barnvakt för att hjälpa min käre make att passa hans barnbarn. Och det var en väldigt intressant upplevelse. Men som jag nämnt tidigare här på bloggen, så var det också en engångsföreteelse. En första, enda och sista gång. Det är verkligen inte min grej, det är ännu mer tydligt nu, utan ska jag ha hand om något barn några timmar någon mer gång så ska åldern ligga på minst 6-7 år. Och eftersom även Håkan blev så utsliten så var vi båda rörande överrens, han kommer inte heller att göra det, och klarar det dessutom inte på egen hand längre. Utan mig hade han inte heller klarat av det.

Så forhoppningsvis respekteras detta av alla småbarnsfamiljer runt oss, för det börjar bli ganska många, och risken är stor att det blir många förfrågningar efter hand. Hälsa gärna på så vi får umgås, och vi kommer gärna också och gosar med bebisar och leker, men mer än så blir det inte för vår del. Och förhoppningsvis ställer vårt beslut inte till med några problem utan respekteras på samma sätt som vi respekterar dem som valt att skaffa egna barn. 🙂 Vi hjälper gärna till med annat när någon vill ha det och behöver hjälp, med massor av andra saker. Med de små mini-människorna får bli några år äldre först innan vi tar hand om dem själva. Det är vårt gemensamma beslut och förhoppningsvis har alla förståelse för det. 🙂

***