Den 6 juni runt 11-tiden på förmiddagen, åkte vi iväg några stycken på en helt underbar tur på motorcykel, och för en gångs skull var jag till min stora glädje frisk nog att kunna följa med. Vi åkte till något som kallades Sitons Kulle, (om det är rättstavat, har jag inte en aning om). Egentligen heter det något annat, som jag inte minns nu, men har blivit uppkallat efter familjen som en gång ägde och bodde i huset däruppe, som det numera bara är husgrunder kvar av.
Vi som åkte, förutom Håkan och jag, var Flemming, Mikael och Jari och så Flemmings fru Maria som följde efter i bilen med lilla Ylva. Även Loxy fick åka i bilen eftersom det var en nästan 10 mil lång tur allt som allt. Det kändes därbak framåt kvällen, kan jag lova!
Utsikten uppifrån kullen var helt enorm!
Det kändes onekeligen ganska tryggt att en mur löpte runt hela området.
Jag hade inte riktigt koll på vart detta låg egentligen. Fram till Örby kände jag igen mig, för där tillbringade jag många barndoms somrar, men sen tappade jag bort mig bland alla småvägar. Utsikten är ju formidabel och jag tycker att jag, som infödd Boråsare borde känna till något sånt här, men icke! Å andra sidan är jag ju uppvuxen i Göteborg, så det förklarar väl en del.
Efter en jättemysig fika så tordes vi inte stanna så mycket längre, utan återvände till parkeringen för att åka hemåt.
Det var kvavt som i en bastu och en hel del hotande moln började dyka upp, så vi misstänkte att risken för att få köra hem i åsk- och regnoväder var ganska överhängande.
Det klarade vi oss tack o lov ifrån, men själv var jag så dödstrött av värmen och aktiviteten efter ganska många dagars sjukdom, så tro det eller ej men jag somnade på vägen hem! 
Jag måste nog i ärlighetens namn erkänna att det var något av det obehagligaste jag varit med om! Jag somnade så djupt bakpå motorcykeln att jag till och med hann drömma, och vaknar med ett ryck och fattar knappt vart jag är. Och då sitter man på en motorcykel i 100 km/h på motorvägen. Det kändes faktiskt lite ruskigt just i uppvakningsögonblicket, måste jag säga. Och hur 17 kan man över huvudtaget somna på det viset? Så himla bekvämt är det ju faktiskt inte.
Väl tillbaka i Borås ville Jari att vi skulle följa med hem till honom och fika. Och det gjorde vi ju förstås gärna. Loxy fick åka i ryggsäcken igen, och så åkte vi hem till Jari och hans trevliga fru Helene, som jag träffade för första gången. Det var underbart att sitta på deras altan med en markis som täckte hela uteplatsen som ett tak. Och så blev det kaffe, hembakade bullar och en helt ljuvlig paj med jordgubbar, ananas och vaniljsås till.
Mycket prat och skratt blev det förstås, och först klockan 19 var vi hemma, efter att ha bytt ut motorcykeln mot bilen vid mc-garaget. Behöver jag nämna att jag var totalt utslagen?
Men det var en härlig dag! Dock kanske lite för tuff för mig att börja med, efter att bara ha sovit en enda natt innan, efter en nästan två veckor lång sjukperiod. Nu ber jag bara till alla högre makter som finns, att jag inte får betala för det här i efterhand.
Men jag tänker baske mig inte måla en viss person på väggen än!
Ha det underbart i värmen alla, men tänk på att solen inte är att leka med!
…det fick jag nämligen erfara själv….
// Indra – Njuter av solen trots allt! 
