I dag var morgonen inte lika strålande som den har varit de senaste dagarna. Men jag är ändå glad att det är såpass varmt att man kan sitta tunnklädd på balkongen utan att frysa. Det är man ju inte precis bortskämd med den här sommaren…
För övrigt så blev det inte den vanliga lugna morgon som man är van vid. När jag var inne i köket för att hämta kaffe, så ser jag Loxy sitta och titta i sängen, utan att, som vanligt är, meddela oss att han är vaken. Jag gick in och hämtade honom och tänkte att det kanske är magen som spökar lite igen. Han har haft lite problem med den de senaste dagarna.
Men han verkade ovanligt dämpad, och dessutom så tokskakade han. Nu är ju inte skakningar något direkt ovanligt hos chihuahua, som skakar för i princip allt. Glädje, hunger, trötthet, rädsla, iver och så vidare. Det dom också kan skaka för är smärta…
Eftersom Loxy är totalt omöljig att klippa klorna på, jag har gett upp nu efter att ha klippt honom i pulpan tre gånger på raken, så får vi åka in med honom till ett hundtrim eller en veterinär och få det gjort. Det har tyvärr dragit ut lite för mycket på tiden den sista gången och det var verkligen dags nu, klorna var alldeles för långa. Ironiskt nog, just i går kväll påpekade jag för Håkan att nu måste det bli av, och han tyckte att då åker vi i morgon. (alltså idag, fredag). Så sitter jag då alltså med Loxy i knät ute på balkongen i morse och undersöker honom för att se vad det kan vara för fel. Och hittar klon…!
Stackars min lilla älskling, säger jag bara! 
Någon gång under natten har han lyckats fastna någonstans med sin ena sporre och slitit upp den. Eftersom han hade så ont så var det svårt för mig att komma åt att titta ordentligt på det, med klon hängde lös, liksom vriden på något sätt, och det såg nästan ut som om pulpan låg öppet oskyddad. Inte konstigt att han var hängig!
Så jag ringde vår veterinär i Alingsås och vi fick komma nästan omgående. Tyvärr hade jag ju hunnit ge honom lite att äta, vilket var dumt eftersom veterinären trodde att han eventuellt skulle behöva sövas.
Så nu sitter jag här hemma och väntar på besked. Jag är så himla nervös, för sövning är en så stor risk på dessa små vovvarna. En sövning innebär ju alltid en viss liten risk, men det är speciellt riskfyllt ju mindre dom är, och det är många chihuahua som inte vaknat ur narkosen. Jag gick ju igenom samma oro när han kastrerades och hade hoppats på att det inte skulle behövas igen, om inget extremt skulle inträffa.
Nu ska jag försöka få tag i min sambo och höra vad som händer. Håll gärna tummarna alla, för att det går bra för min lilla Loxy.
// Indra – Orolig och ledsen..
