Idag är det verkligen ett riktigt ruggigt väder! Jag har tänt upp ljus i hela lägenheten för att få upp lite värme här, för antingen är det något allvarligt fel på våran termostat eller också håller jag på att bli sjuk, för jag fryser så jag studsar fast jag sitter med morgonrock utanpå en mjukisdress och dubbla sockar på fötterna, och händer & näsa är precis iskalla!
I går gjorde måste jag säga att jag fick en smärre chock, en ordentlig läxa och ett gott skratt – allt i princip på samma gång! Ringen här ovan är min pappas gamla ring, som jag har burit sen den dagen han gick bort, för snart fyra år sedan nu. Den är alldeles för stor för mig, det är en herrmodell och jag har fått ha den på tummen hela tiden och har under åren utvecklat en slags ”tics”, en rörelse med fingrarna, när jag hela tiden känner efter att ringen är på plats, eller sätter den på plats när den är på väg att halka av.
Hur som helst – igår hade jag varit på toa och märker omedelbart att ringen saknas när jag fått på mig kläderna igen. Jag letade helt hysteriskt efter den inne i badrummet och även i resten av lägenheten för säkerhets skull, men innerst inne insåg jag ju att jag hade lyckats tappa den och spolat ner den. Och jag blev fullkomligt förkrossad! Den betydde verkligen så himla mycket för mig, eftersom den varit pappas, och han i sin tur fått den av sin mamma.
Jag gick och lade mig en stund på sängen och vilade, och när jag klev upp var det ju av naturliga skäl dags för ett besök på hjärterummet igen.
Och gissa vad som ramlar ur mina trosor??? 
Hur i himlens namn är detta möjligt? Där tappade jag den alltså på mitt första besök, och sen märker jag inte ens av den när jag ligger och vilar! Jag menar – det är ju inga jättemamelucker i ylle jag går omkring i liksom… *skratt*
Tänk att en sådan förtvivlan kan vändas till en sådan lättnad och lycka så snabbt! 
Och läxan jag lärde mig? Ja, jag har ju tänkt att ta in ringen, eller till och med göra om den till en modell för mig, men framför allt i min storlek, under flera år nu, utan att få tummen ur, och jag har tappat den flera gånger men alltid hittat den igen. Nu trodde jag verkligen att den var förlorad för gott, bara på grund av mitt eget slarv.
Jag behöver väl knappast tala om att den ligger i mitt smyckeskrin nu – i väntan på att få besöka guldsmeden… 😉
