En nervös natt…

Jag trodde jag skulle slockna totalt efter mitt jobb vid datorn idag, men jag har för mycket att tänka på ikväll.

I morgon kl.14.35 ska vi vara hos veterinären med lilleman. Det är inget som har hänt, han ska bara genomgå sin vanliga årliga kontroll och vaccineras. Men jag ska även be dom titta på lite andra saker,  som bland annat hans tänder, eftersom jag tror att jag kommer att få komma tillbaka med honom och ta bort tandsten.

Tyvärr har inte Plaque Off gett det resultat jag önskade, och den lilla tandsten han hade som enligt tillverkarna skulle luckras upp och vara superlätt att ta bort är lika stenhård som när jag började använda det här pulvret för några månader sedan, och dessutom har han fått en ännu sämre andedräkt. Det stod i informationen att det kunde hända den första tiden när tandstenen blev porös, men ”den första tiden” ska innebär väl knappast flera månader? Jag tycker bara det har blivit värre.

Dessutom vill jag att dom försöker titta på hans öron som han fortfarande kliar sig i, trots att dom inte hittat något fel tidigare. Jag säger ”försöker” för det är detta som oroar mig här i natt.
Loxy har alltid varit jätteduktig hos veterinären, och trots att han tydligt visat att  han tyckt det varit obehagligt så har dom ändå fått göra vad dom vill med honom, och jag har varit så stolt över min lillkille.
Men för drygt ett år sedan fastnade han med en klo som nästan drogs av, den hängde bara kvar i en liten bit och han hade verkligen ont. Vi ringde förstås genast till vår veterinär och fick komma dit direkt, så Håkan åkte med honom eftersom jag var sjuk då. När dom kom hem igen var Loxy helt slut, nästan apatisk, och Håkan var synligt skakad. Han berättade att vetten hade tittat på klon och sedan bara slitit loss den, med förklaringen att den ändå var så gott som loss redan. Kanske det, men Loxy gallskrek, och när dom sedan skulle fixa till klorna efteråt så var han dödsrädd och kravlade sig in i Håkans jacka. Vetten sa till Håkan att vänta utanför eftersom Loxy skulle bli lugnare om inte husse var med, och några sekunder senare fann sig Håkan stående ute i korridoren med en låst dörr bakom sig och hörde hur Loxy illskrek hela tiden där inne.

Jag behöver väl knappast tala om att vi aldrig har varit där efter det.

När det var dags för veterinärbesök nästa gång var jag ytterst spänd på hur Loxy skulle bete sig i samma miljö, och jag fick rätt i mina farhågor. Han hade blivit totalt livrädd för veterinären, och det gick knappt att göra någonting med honom. Han blev helt blockerad av rädsla och höll på att ramla ner från bordet flera gånger i sina försök att komma undan. Öronen var det bara att glömma. Han fick inte ens röra dom, utan sa att vi helt enkelt fick söva honom eller i allafall ge honom ordentligt med lugnande om det skulle gå att undersöka honom. Vaccinationen funkade till slut med hjälp av massa Frolic och en blixtsnabb veterinär, men sen var det inte mycket mer dom kunde göra.

 

 

 

 

 

 

Och nu är det alltså dags igen. Vi har haft tur, eftersom vi inte behövt åka med Loxy till veterinären någon gång under det gångna året, men samtidigt skulle han kanske ha behövt lite träning. Nu är jag rädd för att det kommer vara ännu omöjligare i morgon, och att det kanske inte ens går att vaccinera honom i vaket tillstånd. Han har ju dessutom visat lite luriga tendenser mot främlingar som tar i honom, trots att jag tränar honom så mycket jag kan och låter alla som har möjlighet pilla med honom, men jag är ändå rädd att han inte bara skyggar numera utan även kommer att försöka nafsa för att komma undan. Ett helt oacceptabelt beteende naturligtvis, men ärligt talat – hur ska man kunna tillrättavisa en vettskrämd hund? Han kommer ju troligtvis ändå inte vara mottaglig för något just då, och att skälla på honom är ju knappast rätt sätt för att få honom att känna sig lugnare.
*

Vi får väl se hur det går i morgon, men jag har som sagt mina onda aningar. Jag har ju sett hur det bara har blivit värre och värre för varje gång, så det är kanske inte så konstigt att man målar en viss person på väggen nu. Egentligen borde jag väl stanna hemma om man ska hårdra det hela. Han kommer ju självklart känna min nervositet och bli påverkad av den, så det bästa är kanske att jag inte är med.

Vad tycker ni? Är det någon som känner igen sig i det här och har något tips att ge mig inför veterinärbesöket? Eller kanske bara har något litet råd ändå, man ser ju oftast klarare när man inte själv är i situationen.
Nu ska jag i allafall gå och lägga mig och föröka att släppa det här några timmar. Jag är ju knappast till nån större nytta om jag står och sover i morgon. 😉