Hej alla denna fina lördagseftermiddag. Nu är jag hemma ifrån Harley-Davidson utställningen i Knalleland för idag. Jag orkade faktiskt inte stanna hela dagen eftersom jag sovit så dåligt, men det är ju en dag i morgon också. Klockan 17.00 stänger Knallerian och då samlades alla för att äta smörgåstårta eller något annat käk som nån kock nån kände skulle fixa, och ta ett par öl. Meningen var att Helén och jag skulle åka tillbaka lagom till dess och vara lite sociala. Men det blev inte så idag. Jag hade tänkt ta en kopp kaffe och en muffins, vila lite här hemma fram till runt kvart i fem, men jag har inte kommit i säng ännu.
När jag kom hem var det nämligen blodfläckar både högt och lågt i hela lägenheten, på golven, på mattor, soffor och sängöverkast, och innan jag fattade vad detta kom ifrån, så höll jag på att få ett sammanbrott! Jag letade igenom katterna från nosspets till svansrot men kunde inte hitta något. Gizmo kunde jag utesluta nästan med en gång. Han är ju så ljus, så eventuella blodfläckar skulle ha synts direkt på honom. Sassie däremot, med sin långa, guldfärgade päls. Där var det svårare. Men Sassie hade inte visat minsta tecken på att ha ont någonstans, han var som vanligt när jag kom hem och åt glatt, om än lite mindre än vanligt, när jag gav dem mat. Men visst var det Sassie det gällde.
På hans ena framtass hade jag under sista kloklippningen förmodligen lyckats missa en klo när jag letade i all hans tjocka päls runt tassarna. Den här här glömda klon har sedan fått växa vidare och den har växt fel. Så först idag upptäckte jag att den här klon har böjt sig och fortsatt att växa en bra bit in i trampdynan. Jag tog upp Sassie i famnen och lade honom på rygg, han var så otroligt snäll hela tiden, trots att han måste haft jätteont. När jag äntligen lyckats lokalisera klon bland all päls, såg jag att den satt ca 6-7 milimeter in i trampdynan, och det blödde hela tiden. Jag plockade åt mig klotången och fattade ett snabbt beslut. Jag var tvungen att klippa av klon på mitten, för att sedan dra ut den delen som satt fast i trampdynan. Sassie var jätteduktig, trots att han tycker att såna här saker är ganska jobbiga, och dessutom borde ha haft ganska ont. Men han muttrade bara lite protester till mig då och då. Ibland får man verkligen en sån stark känsla av att djuret vet att man vill försöka hjälpa det. Jag höll koll på pulpan och klippte til. Så långt gick allt bra. Nu hade jag två klor som bägge satt fast i varsin ände. Jag tog tag i den ena som satt i trampdynan och drog försiktigt ut den. Det var som att dra ur en kork. Helt plötsligt började det blöda mer än nånsin. Jag fumlade lite efter nån handduk eller liknade, men hade ingen och precis när jag var beredd att offra min morgonrock så fick jag syn på mina gula påskservetter. Jag höll några stycken hårt mot tassen, och satt sen där ett bra tag och väntade på att blödningen skulle avta. Ändå blödde han fortfarande när jag släppte ner honom.
Exakt det samma har jag varit med om tidigare. Linus hade medfött felväxta klor och det hände till som tätt att jag fick åka till veterinären med honom för att rätta till missbildade klor. Även Tussie var med om det vid ett enda tillfälle, och då gällde det en sporre. Den gången hade klospetsen lyckats komma så djupt in att, precis när vi satte oss i bilen för att åka till veterinären i ett annat ärende, men även för att klippa ner den här sporren, så började hon blöda något alldeles förskräckligt! Jag fick tag i ett lakan i bilen som jag gjorde ett provisoriskt tryckförband av och satte på Tussies ben, och hela vägen ut till vetten, (fyra mils enkel resa, som kändes som 40) satt jag och höll i hennes ben som var omvirat med lakandet.
Jag minns den där resan och besöket som om det vore igår. :o) När vi väl kom fram, for jag ur bilen med min katt och rusade mot entrédörren, fullkomligt hysterisk. ”Hjälp mig! Hjälp mig! Hjälp min Tussie!” skrek jag som en galning när jag rusade in, och jag såg nog ut som en galning också. *s* Mina jackärmar och framsidan på jackan var helt nerblodade. Veterinären och sköterskorna kom rusande och tog Tussie ifrån mig och förvann, medans veterinärens fru kom ner ifrån boningshuset och tog hand om mig, som stod och darrade som ett asplöv.
Det blev en lång väntan men allt ordnade sig för Tussie också. Klon hade spräckt ett blodkärl, och det var ren tur att jag hade henne hos mig när detta hände. Jag fick höra, att hade detta hänt på natten när jag sover, så hade risken varit stor att Tussie förblödit.
Så, vad kan man säga om det här? Jag själv är så noga jag bara kan, när det gäller skötseln av min husdjur, och ändå hände en sak som bara inte får hända. Tre gånger! En olycka kan hända alla, och det behöver inte betyda att man är slarvig för det. Men det finns dock en massa saker som man kan göra för att unvika sådana här händelser som bara är till onödigt lidande för djuret. Till exempel att gå igenom klorna en eller två extra gånger, även om man inte tycker att man behöver.
Lycka till allihopa med era fyrfota vänner!
Ses lite senare, och då med något helt annat. 
