Han är ganska bra på det där över huvud taget, Loxy. Olika märkliga sätt att göra det bekvämt för sig. Jag borde ju vara van vid det här laget, efter tre år av underliga syner varenda gång jag råkar kasta en blick på min sovande hund. Men jag tror aldrig jag vänjer mig. Jag kan nog aldrig låta bli att bli full i skratt när jag kommer in i sovrummet på natten efter att ha varit uppe och slagit ihjäl lite sömnlös tid, och möts av något sådant här. *s* Numera har jag alltid min digitalkamera liggande på nattygsbordet på nätterna i fall att… 🙂
