Jag har i flera dagar haft lust att plocka en bukett lupiner i diket utefter vägen nere hos mamma men undvikit det varenda gång på grund av växtläget. Dom står där – så otroligt färggranna och vackra – och retligt nog ca en halvmeter in från vägrenen i meterhögt gräs. Hade det bara varit det, så vore det väl inga problem. Men så enkelt ska det ju inte få vara. Så ringde mamma en morgon och bad mig komma ner och fota hennes lupiner som hon plockat på morgonturen med Elliot, (en del av resultatet såg ni som morgonhälsning i går) och jag fick ju knappast mindre sug efter lupiner när jag såg hennes. 
Så då bestämde jag mig för att nu skulle jag baske mig skaffa mig mina egna lupiner! 
Sagt och gjort! Bredvid vägen utanför mammas trädgård växer mängder av både rosa och lila lupiner, men som jag nämnde inledningsvis, inte direkt lättplockade. Men nu skulle jag bara ha en bukett! Jag lät Loxy vara kvar i mammas trädgård och gick över vägen. De första gick ju bra att plocka. Jag har långa armar när jag vill. Hehe! Sen fick jag syn på dom rosa, som växte lite längre in och tog ett kliv av vägen – och då började kalabaliken! Hade det bara varit meterhögt gräs som växte där, så hade det väl inte varit några problem. Men i det där gräset gömde sig lömska tistlar som fastnade överallt i mina kläder och stack mig halvt fördärvad. Jag brände mig på elaka brännässlor, som naturligtvis alltid fanns just där som jag skulle plocka av en blomstjälk, så efter ett par minuter var mina händer illröda med vita, upphöjda fläckar som sved och kliade något infernaliskt! Dessutom hade jag vita byxor och vit skjorta på mig, så jag lyckades nog dra till mig varenda fästning i hela området – jag såg dem till och med krypa på mig. Men jag skulle ha min lupinbukett! *Skratt* Så under vilda skrik och rena tokdansen ute i midjehögt sly, så slet jag ihop en bukett där nästan varenda blomma hade ryckts upp med rötterna i min panik. 
Jag undrar just hur många av mammas grannar som fick en uppvisning utan dess like egentligen? *fniss*
Till sist tog jag ett jämfotahopp ut på vägen och störtade tillbaka till andra sidan vägen där jag bara slet av mig byxorna och stod där i bara skjorta och underkläder & skakade och vände byxorna ut- och in för att leta efter fästningar. *skratt* Men där jag stod var det ganska insynsskyddat. Det var bara eventuella bilister som hade kunnat fått sig en funderare om dom kommit just då, men någon förbarmade sig över mig för jag fick leta fästingar ifred.
I varjefall – resultatet av denna galna historia står numera på vårt balkongbord och skänker glädje och väldoft. Det är alltså buketten med lupiner ni ser på bilden här ovan. Om det var värt det? Ja, faktiskt. Men så fick jag ju ingen fästning heller…
