Hej på er därute alla!
Nu har bloggen fått ligga ouppdaterad en riktigt lång tid och det har förstås sina skäl. Framför allt har inte inspirationen att skriva alls funnits där och då är det så mycket enklare att använda sig av instagram eller facebook, med lite bilder och nån kort text. Eller ingen text alls, utan bara låta bilderna tala för sig själv.
Men så händer det såna där speciella saker, där man känner att bara bilder inte räcker till. Man vill berätta mer, framhäva vissa personer mer, förklara vad som verkligen hänt och beskriva känslor som inte kommer fram i ett litet microinlägg. Och då ärdet bloggen som är det ultimata mediet tycker jag.
Det hela började under påskhelgen, på påskafton faktiskt, när vi fick det tragiska beskedet att min kära, fina svärmor var riktigt dålig och att vi borde komma upp till norrland om vi ville hinna träffa henne. Vi började packa ner det mest nödvändiga direkt och startade resan upp till Härnösand genast tidigt på påskdagensmorgon. Vi kom upp vid halv åtta på kvällen och åkte direkt till vårdboendet där vi mötte de andra i familjen som vakade hos henne. Trots att min svärmor inte längre kunde förmedla sig med oss så tror jag ändå i mitt hjärta att hon visste att hon hade alla de sina omkring sig. Och jag är så tacksam att vi hann upp och fick ta farväl. Svärmor somnade in sent på kvällen på annandag påsk, drygt 2 månader innan hon skulle bli 93 år. Hon har haft ett långt och rikt liv och hon lämnar ett enormt tomrum efter sig hos sin stora familj.
Knappt två veckor senare var det återigen dags att fara de 75 milen enkel resa upp mot norr för det svåraste av allt, begravningen. Ofta så har sorgen hunnit lägga sig lite och det känns som om allt dras upp på nytt när det är dags att mötas i kyrkan. Men det blev en vacker och värdig begravning som bevittnades av i stort sett alla hennes nära och kära som hade möjlighet att komma. Vackra blomsterarrangemang som hon skulle ha älskat att se, och många gåvor, framför allt till Diabetesfonden.
Det var ett vackert avslut.
Efter en, naturligtvis lite dämpad, men trevlig middag tillsammans med vår norrländska familj på kvällen så var det snart dags att åka hemåt igen. Efter denna sista hemresan så skulle vi ha kört drygt 300 mil på knappt ett par veckor. Håkan, jag varit uppe en gång tidigare i år kunde lägga till ytterligare 150 mil på sin lista.
Nu ville vi verkligen hem och landa i vår egen trygga hemvrå, så vi beslutades oss för att starta tidigt morgonen. Och då menar jag ordentligt tidigt. Vi ställde väckningslarmet på 03.00. Och strax före fyra på morgonen var vi ute på de västernorrländska vägarna igen, på väg ner mot västergötland.
Under resans gång hade jag kontakt lite då och då med mina syskon och min mamma. Dom hälsade oss välkomna hem och ville gärna säga att dom fanns här om vi behövde dom. Vi övervägde ett tag om vi skulle stanna till på vägen för en kopp kaffe, antingen hos min syster i Tidan eller hos Håkans dotter i Skara. Men beslutade oss till sist för att vi ville köra raka vägen hem.
När vi så kliver ur bilen hemma på vår egen parkering, är det första jag reagerar på, en korg med blommor, solcellslampor och välkommenskylt vid entrédörren, som inte stod där när vi åkte.
Det är syrran Nicole, sa jag direkt till Håkan. Det är typiskt henne och hon sa speciellt att vi var välkomna hem när jag pratade med henne.
Vi gick in i lägenheten och vidare in i köket. Där blev vi stående som två fån med tappade hakor och stirrade omkring oss.
”Ehhh…fyller du år eller nåt” sa Håkan lite försiktigt.
Hela vårt köksbord och lite till, var nämligen helt belamrat med saker! Vi trodde inte våra ögon! Vad var detta? Och vilka var det ifrån?
Där fanns blommor, godis, snacks, chokladkartonger, inslagna presenter, lådor med lappar på att det var gåvor till Lotus. Och till slut – äntligen – Ett kort!
Det visade sig då att vår underbara fina lilla halvsyster som vi äntligen fått så bra kontakt, tillsammans med sin tokroliga och goa familj, hade kontaktat min mamma för att få hjälp att komma in i lägenheten när vi var i norrland. Därmed hade hon förstås fått med sig både min mor, min syster och bror här i stan och deras småtjejer, och alla hade de tillsammans planerat för och arrangerat en tröstande hemkomst för min älskade make och mig. Och förstås..vår underbart duktiga men trötta lilla Lotus.
Han blev så himla lycklig över sina presenter. Det är en rolig egenskap som både han och Loxy alltid haft. Han vet verkligen att han ska få nåt roligt när man ger honom ett paket och han blir toklycklig över det han får. I det här fallet var det en blå mjukisboll med armar och ben, som han visserligen raskt befriade från armarna och benen i vanlig Lotusstil, men bollen älskar han. Dessutom fick han både tuggben, andra tuggisar och ”smågodis”.
Ja, vad ska man säga? ❤️ Vi blev så oerhört rörda över den här enorma omtanken som verkligen var så oväntad och vi hade verkligen inte minsta misstanke om att dom hade planerat något sånt här. 😄 Efter drygt 11 timmar i bilen hem så blev man verkligen helt överväldigad av att komma hem till något sånt här.
Så jag tyckte att det här var ett ypperligt tillfälle att försöka dra igång bloggen igen. Det händer mycket i livet just nu och en del av det är väldigt roligt att dela med sig av. I andra fall fungerar bloggen som en dagbok åt både mig själv och alla dom nära, kära och andra som vill följa med i vad som händer.
En av de största orsakerna till den senaste tidens bloggtorka är uppriktigt sagt mitt webhotells uppdateringar som gjort att det är en hel del nya funktioner jag måste lära mig. Och det är helt enkelt ren slöhet som har gjort att jag inte orkat ta tag i det. Vi får väl se om jag får ut detta inlägget utan alltför många buggar och tryckfelsnissar. 😉
Men nu säger jag god natt och avslutar den här dagen. I morgon bitti är det dags för gymmet igen.
På återseeende alla!
Och sist men inte minst – tack underbara familj! 😍❤️❤️❤️
