God morgon på er alla!
Hoppas ni har haft en god natt, åtminstone en bättre än vad jag har haft men det lär nog inte vara så svårt. Jag avskyr av vara trött på gränsen till medvetslös – och ändå inte kunna sova! Det där gör mig komplett tokig! Nu slumrade jag till en liten stund på morgonen, men efter bara någon halvtimme exploderade huset. I allafall var det så det lät, för då vaknade grannfamiljen och sen dess har jag inte gjort så mycket mer än att bygga på min huvudvärk. *suck*
Det springs därnere. Och jag säger återigen igenting om barn som leker och låter, men det där är helt sjukt. För timme efter timme hör man det där ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk” igenom lägenheten. Och så vänds det och springs åt andra hållet; ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Och så åt andra hållet igen…”dunk, dunk, dunk…” Ja, ni förstår?!
Varje dunk ger återklang i mitt huvud och till slut känns det som dom springer därnere i tank med mina pulsslag. Jag måste verkligen poängtera att jag inte är någon känslig person i vanliga fall. Jag har aldrig i hela mitt liv stört mig, eller känt mig manad att klaga, på nån granne. Men det här är ett så sjukt beteende att inte bara jag håller på att drivas till vansinne. Jag har alltså gått här hemma och lyssnat på det här hela morgonen, blandat med det där malande gråtandet som man ständigt och alltid hör ifrån det ena barnet, och igår kväll fick vi stå ut med samma dunkande under nästan hela vår tv-kväll. Det har bara varit en stunds uppehåll under natten.
Som sagt, barnen ska inte klandras, men varför i himlens namn gör inte föräldrarna något? Har dom ingen som helst känsla för grannhänsyn? Eller barnuppfostran för den delen? Min egen mamma höll på att tappa hakan när hon var här igår, och såg hur vårt trapphus har förvandlats till en hysterisk lekplats och oväsendet var så öronbedövande att mamma frågade om hon skulle stänga mellandörren ute på loftgången för att jag skulle få lite lugn och ro.
Ibland känner jag mig som en sån där ”Arga tanten” som vi kallade klagokärringarna för när jag var liten. 😛 Speciellt en tant i området blev tokig på oss när vi väsnades.
Men nu har jag verkligen fått mig en tankeställare. Jag är som sagt ingen överkänslig person, jag tycker om att ha liv och rörelse omkring mig. Men ingen tycker väl om oväsen, speciellt inte i sitt eget lugna hem och mer eller mindre oavbrutet? Jag tror inte folk riktigt kan förstå hur extremt det här är, men jag överdriver verkligen inte när jag säger att jag ofta får stänga av min ljudbok för jag hör inte vad som sägs där när det bråkas så extremt hos grannen. Det här måste väl ändå räknas som störningsmoment?
Jaja, nu bjäbbar lilleman inne i sängen så det är dags för morgonpromenad. Sorry att jag började måndagsmorgonen med sånt här negativt prat, men jag var bara tvungen att dela med mig lite, och bolla tankarna med bloggen.
Nu ska jag gå ut i den tysta skogen och varva ner lite. 😉
Ha en fin måndag alla, och på återseende senare!
