Nu har vi kommit hem ifrån veterinärbesöket, och Loxy är helt slut! Vilket jag mycket väl kan förstå. Det hade jag också varit om jag hållt igång på det sättet. *s* Precis som jag trodde, så har senaste besöket med den onda tassen gjort honom mer nervös inför veterinärbesök.
Först skulle dom kolla igenom hans öron, eftersom han hållt på och kliat i dem under lång tid. I nästan ett års tid faktiskt, men dom har kollats förut, och då hittades inga fel. Men något måste det ju vara som gör att han kan ligga och tokklia sig helt frenetiskt på kvällarna, så jag sa till speciellt om en öronundersökning när jag bokade besöket. Problemet var nu bara att Loxy inte hade några som helst planer på att låta någon peta i hans öron. Det var problem att ens få honom att stå på undersökningsbordet när tänder, ögon och annat kollades och det lyssnades på hjärtat. När det var dags för öronen frågade veterinären, en ung jättetrevlig tjej, ifall det kanske vore bäst att sätta munkorg på honom ifall han hade tendenser till att morra och göra utfall mot främlingar, något jag nämnde i början av besöket. Men jag trodde inte att det skulle behövas, han har aldrig gjort något sådant mot någon veterinär, och jag såg ju på honom att han inte var spänd på det sättet. Så vi lät bli det, och det var inga problem alls. Med bitande alltså. Däremot fick hon som sagt inte lov att titta i hans öron. Han var som en ål, och det var knappt så jag själv klarade av att hålla fast honom, plus att han tjöt till då och då. Om det var av smärta eller rädsla är svårt att säga. Veterinären lyckades aldrig komma såpass långt ner i örat så hon kunde se om där var något fel. Det enda hon såg var att det var lite kletigt en bit ner, men för övrigt såg örat jättebra ut. Men som sagt, hon kunde inte se så långt ner och vi övervägde om vi skulle ge honom lugnande, så hon kunde undersöka honom noggrannare.
Men till slut kom vi överrens om att vi ska prova en öronrengöring först, för att se om det hjälper. Annars ska vi komma tillbaka och då ska han lugnas ner lite så det går att göra en närmare undersökning. Nu fick han en ”dos” i varje öra direkt, vilket också utlöste en smärre cirkus, men förhoppningsvis går det lugnare till när jag ska göra det själv här hemma. 
Och så var det dags för vaccinationen.
Det gick bra, även om Loxy naturligtvis var tvungen att ställa till med lite turbulens då också, och första försöket misslyckades. Men till sist satt nålen där och Loxy tjöt i högan sky. Jisses, jag blev alldeles matt, överkänslig som jag är med den där lilla knodden. 
Men vetten bara skrattade och menade, att så där ont kan det bara inte göra. Så det var nog inte så farligt som det lät. *s* Tidigare år har han knappt märkt när sprutan tagits, så det hade nog mest med stress att göra idag, skulle jag tro. För när det bjöds Frolic så åt att glupskt som bara den…som vanligt… 
och sköterskan påpekade, att hade han varit helt blockerad av rädsla så hade han inte brytt sig om godiset. Hm…jag undrar jag? Så åpen som han är, så misstänker jag att han hade snott åt sig Frolicen som en ren reflex. Haha! Och så var vi färdiga för idag. Vi fick med oss ett paket med öronmedel hem, som ska användas varje dag i 8 dagar, sen ska vi höra av oss. Nu håller vi alla tummar & tår vi har för att det ska hjälpa. Jag hoppas verkligen att jag slipper åka dit med honom igen. Det är ju aldrig roligt att behöva droga ner djuren, även om det är mycket lättare än en sövning. Men ibland är det ju nödvändigt tyvärr.
Nu ska jag ta med mig lilleman in i sängen och vila lite med honom. Han ligger här i mitt knä och sover som en stock redan, och själv är jag också ganska trött nu, både efter en så gott som sömnlös natt, nervositet inför veterinärbesöket och upplevelsen där idag. Ha en fortsatt fin dag, vad ni nu har för er, och på återseende senare.
