Jag ser runt om i bloggvärlden att ”Sanningens ögonblick” igår har väckt många heta känslor. Och jag är inte förvånad. Vissa tycker att man faktiskt får skylla sig själv och att man ställer upp frivilligt, och det håller jag fullkomligt med om. När det gäller den tävlande. Men jag tycker fortfarande att det är sorgligt att anhöriga ska drabbas så hårt. Det är dock inte programmet, producenten, tv-bolaget eller programledaren jag kritiserar där, utan personen som ställer upp i något sånt här och utsätter sina nära och kära för den här pressen för pengars skull. Jag tycker som sagt att det är mer än skamligt. Enligt dagens artiklar och intervjuer med Linus och Sofia på aftonbladet.se så höll inte förhållandet för den pressen. Dom bor inte längre ihop, och ingen av dem verkar vara säker på om förhållandet över huvudtaget existerar längre.
Förklaringen som Linus nu i efterhand presenterar, att han skulle ha kört på någon amerikansk strategi tror jag inte speciellt mycket på. Det låter, som Sofia själv påpekade i en intervju, mer som en dålig ursäkt. Om han nu studerat programmet så noga och bestämt sig för att testa det här, borde han då inte ha upplyst sin kära flickvän sedan 5 år tillbaka att han kommer att svara ja på samtliga frågor oavsett sanningen, så att hon visste vad som var på gång och kunde vara en smula förberedd. Nej, det där låter i mina öron mer som en efterkontruktion.
Men nu släpper jag det ämnet. Som jag nämnde igår, förnedrings-tv är inte min grej och jag tycker det här gick lite för långt för att ha något större underhållningsvärde.
