Nu har jag varit iväg och gjort lite ärenden, haft en lekstund med Loxy och kunnat konstatera att det verkar som om han är frisk för den här gången. Och jag hoppas innerligt att jag har rätt. Det är inte klokt så rädd man blir när dom blir sjuka, dom små liven. Kanske ännu mer när man inte har en aning om vad det är. Samma förtvivlade hjälplöshet som när ett barn inte kan tala om vart det har ont. Med Linus däremot, var det ju så tydligt att han var väldigt sjuk, och att jag inte skulle klara av det på egen hand. Jag är glad att jag var stark nog att fatta det svåra beslutet för hans skull så snabbt, även om det var hemskt för mig.
Nu idag har i allafall Loxy varit sitt gamla jag igen, men jag tar det ändå lite lugnt med honom naturligtvis. Jag är bara glad att se att han fått tillbaka sitt glada sätt igen, och att han inte har så uppenbart ont. Feberfri har han varit i flera dagar nu, och det säger ju också en hel del. Men nu ska vi i allafall ta oss en liten middagsvila, min lilla kille och jag. Det är väl det enda som är skönt när det ösregnar ute; att ligga i sängen med en varm pläd över sig och höra regnet smattra mot rutan. 
