Smulan och Gosan, mammas älskade katter, nästan 15 år gamla. I dag fick jag ringa till Blå Stjärnan för mamma, för att boka tid för avlivning för dem båda. Dom har fått livmoderscancer båda två, och det har nu gått såpass långt att det är humanast att låta dem somna in. Det är inte lätt ens att ringa samtalet, jag vet. Jag har ju själv precis gått igenom det här, och Håkan hjälpte mig mycket då, med praktiska saker som tidsbokning, betalningen efteråt och så vidare. Det enda jag själv verkligen var personligen engagerad i var själva avslutet, för då känns det väldigt viktigt för mig att vara med. Jag satt på en stol med Linus huvud mellan mina händer hela tiden, och det kändes bra efteråt att ha gjort det, hur svårt det än var.
Mamma däremot, känner att det blir för jobbigt för henne att vara med själv, och det säger jag ingenting om. Det är väldigt många som väljer att inte vara det, och jag anser inte att det är något fel med det. Var och en gör vad som känns rätt för egen del. Ibland kan det till och med vara så att det är bäst för djuret att ägaren inte är med, eftersom deras förtvivlan och stress kan oroa djuret mer än nödvändigt. När det gäller Gosan & Smulan så ska min bror Dennis vara med dem i morgon kväll när det är dags. Annars hade nog jag åkt med dem in, men jag är glad att jag inte behöver det nu. Det hade varit så nära inpå med Linus, och det minnet är alldeles för färskt ännu, så jag tror att det hade blivit alldeles för jobbigt. För när allt kommer omkring så har jag ju faktiskt känt de här två små damerna i många år och stått dem väldigt nära, så det här är mycket tråkigt även för mig. Men allra värst för mamma förstås, speciellt som det är båda två på en gång också.
Jag skriver i rubriken att avlivningar är det värsta som finns, men det är väl kanske inte helt sant. När det gällde Linus så kändes timmarna från att Håkan ringde vid 11-tiden på förmiddagen till 21-tiden på kvällen när vi skulle vara där, som en hel evighet. Även mamma får ju vänta nu, ännu längre, tills i morgon kväll. Och har man då ett djur som utåt sett inte visar några sjukdomstecken utan är som vanligt, kelig och tillgiven, då hinner man tvivla många gånger på om man har fattat rätt beslut.
Men för djurets skull är det ju det absolut bästa, bortsett ifrån att det somnar in själv hemma på sin favoritplats förstås. Men jag har även fått åka in mitt i natten, med akut sjuka djur som inte har kunnat räddas utan tvingats avlivas. Och det är fruktansvärt, både för djuret och för ägaren. Så mycket mer stress, smärta och förtvivlan. Så för mitt djurs skull, så tar jag gärna den oron det vill säga att gå och vänta, bara det får gå lugnt och fint till.
Jag brukar alltid trösta mig med, när jag sörjer ett djur, att vi människor har det enorma privilegiet att kunna få hjälpa våra vänner till ett smärtfritt och värdigt slut, något som jag tror att dom hade tackat oss för om dom hade kunnat. Just dom orden tänker jag säga till min mamma i morgon, när det är dags för henne att skiljas ifrån Gosan och Smulan för sista gången.
