natt-vid-datorn1

 

Hej på er därute i natten!

 

Det blev ett långt tankeinlägg för mig i natt, men det är inget ni behöver läsa om ni har en vanlig mänsklig empati för andra människor. Ni kommer nog ändå knappt att förstå att det här problemet finns, eftersom det är en sådan främmande tanke för er att bete sig så som jag kommer att skriva om.
Om ni däremot tillhör den tråkiga kategorin personer som misstror människor med så kallade ”osynliga sjukdomar” så borde ni däremot läsa igenom det här.

 

Klockan är snart fyra, och trots att jag var så trött tidigare ikväll efter en dag med mycket jobb, så har det inte blivit mycket sömn för min del i natt. Det är såna här tillfällen som jag måste inse mina begränsningar och att jag faktiskt har sjukpenning av en anledning, hur ogärna jag än vill. Ingen skulle bli gladare än jag om jag skulle kunna börja jobba heltid som nagelterapeut, men det går helt enkelt inte. Jag klarar en viss del, men så fort det blir för mycket så blir jag dålig. Det får fortsätta vara en sysselsättning för mig och kanske kan jag uppfylla min dröm någon gång, och häva en del av sjukpenningen och jobba del- eller halvtid, men det får bli en senare fråga. En annan fråga som däremot känns lika aktuell som alltid är hur man behandlas av andra människor när man lider av en s.k. ”osynlig sjukdom.

 

Det är alltid en svår situation när man har en sjukdom som inte syns. Det är en ständig kamp mot – inte bara sjukdomen, utan även alla misstroende människor – som tycker att man ser så frisk ut, ”och det kan väl inte vara något fel på dig?” eller ”Ta dig i kragen bara så kommer du snart igång och blir frisk!”

Om det vore så enkelt så hade nog läkare ordinerat jobb eller heltidssysselsättning på recept för länge sen. Alla personer mår säkert bättre av att komma ut och röra på sig, men har man en sjukdom som begränsar en så går det ju bara inte att jobba med vad som helst, eller hur mycket som helst. I såfall hade man ju förstås gjort det. Personligen så blir jag både arg och besviken på människor runt omkring mig, som verkar tro att dom vet och kan bättre än både allmänläkare, neurologer och andra specialister. Men jag vet ju också att jag inte är ensam om det där. Samhället är fullt av personer med samma problem som jag – personer som misstros och som vid sidan av allt jobbigt med sin sjukdom, även mår dåligt för att bekanta, vänner och släktingar till råga på allt inte tar deras sjukdom på allvar.

Jag – och de flesta med mig – vill absolut inte ha någon sympati eller att man ska tycka synd om oss. Vi vill bara ha respekt som vilka andra människor som helst och en förståelse för att vi faktiskt har en begränsning i livet, både privat och i arbetslivet, på grund av sjukdom. Hade man t.ex. haft ett par brutna ben eller armar så hade ingen ifrågasatt huruvida man kan jobba eller inte, men har man ständig värk, kronisk trötthet, neuroliska problem som t.ex. svår migrän, epilepsi eller kroniska sömnsvårigheter eller kanske psykiska problem – depressioner, panikångest osv, alla osynliga för blotta ögat – ja, då finns de bara inte. En annan sak som man ofta får höra, är en självgod utläggning om hur ont den andra också har, men dom jobbar minsann ändå, och springer inte och sjukskriver sig för det allra minsta.
Kära nån, säger jag bara! Hur lätt tror folk att det är att få sjukpension i dag egentligen? Det är inget man får för det ”allra minsta”, och hade ni haft sådana svåra problem som vi med denna typen av sjukdomar har, så hade ni inte kunnat arbeta heller, så enkelt är det. Det fungerar inte med argumentet att de inte har råd att vara sjuka utan måste jobba för brödfödan, vare sig de orkar eller inte, för är man svårt sjuk så är man – och då kan man inte bestämma en sån sak själv. Åter igen så finns det faktiskt ett starkt skäl till att man hamnat där man är och de allra flesta av oss vill inget hellre än att bli friska så man får komma ut i arbetslivet igen, träffa folk, känna att man gör en insats i samhället och jobba för sitt uppehälle. För somliga kommer den drömmen aldrig att bli verklighet, ett faktum som lätt kan leda till ytterligare problem i form av depressioner. Och så får man då höra att man ”borde skärpa sig” och ”bara se till att komma ut och jobba igen så blir man snart bra”. Det hjälper säkert att bli misstrodd och få höra sådant när man redan mår dåligt över sin situation…

 

Jag tycker verkligen att vi borde ha kommit längre i den empatiska utvecklingen än så här, framför allt eftersom så många i samhället numera har drabbats själva av nån form av ”osynlig sjukdom” någon gång i livet, kanske ”gått in i väggen” eller fått någon form av depression. Det finns ju mängder av osynliga icke-kroniska sjukdomar också. Men tyvärr glöms det väldigt fort bort hur det kändes, eller också ”är det inte samma sak” som när man själv drabbades. Ska det verkligen vara så svårt att sätta sig in i en annan människas situation?

Vad många dessutom inte tänker på, eller kanske helt enkelt inte vet om – är att de flesta med osynliga sjukdomar ofta gör sitt allra bästa för att dölja dem. De kämpar på och gör så mycket de orkar, försöker hänga med i sina friska vänners takt och ser troligtvis ganska ”normala” och friska ut i folks ögon. Men efter en sådan ansträngning kan många bli liggande i flera dagar efteråt för att återhämta sig, och har kanske även förberett sig i flera dagar innan för att orka hänga med. Andra kanske drabbas av någon form av anfall på grund av ansträngningarna, det finns många olika typer av sjukdomar med anfall och skov, inte bara ep eller migrän. Den här delen får folk omkring en oftast inte uppleva, för då håller man sig förstås av naturliga skäl för sig själv en period. Alltså ser folk bara den ”pigga” perioden och tror att man är sådan jämt. Därför är det så viktigt att man blir trodd när man berättar om hur man har det under övrig tid, och att man inte alltid klarar av att hålla jämna steg med dem som är friska.

 

Den här frågan kan tydligen diskuteras hur mycket som helst, eftersom det verkar vara svårt att få igenom någon attitydförändring hos vissa. Men till er som uppenbarligen har svårt att känna empati för era medmänniskor och nästan per automatik verkar utgå ifrån att alla sjukskrivna är lata lögnare – ansträng er lite. Sjuka människor har det jobbigt nog ändå, utan att behöva känna sig tvingade att övertyga er också. Jag önskar inte någon att drabbas av nån sjukdom – men ibland önskar jag verkligen att vissa personer skulle få gå några dagar i mina skor.

Jag misstänker att de skulle få en helt annan inställning efter det, och kanske tänker sig för en extra gång innan de drar sina egna, okunniga slutsatser om någons medicinska tillstånd.

 

Nu har jag fått skriva av mig lite, och jag vet att ni är många därute som lider av samma problem. Stå på er och försök att inte bli ledsna när dessa människor som inte tror på er, kommer med sina okunniga kommentarer. Ni – och de som står er närmast – vet ju ändå hur det ligger till, och att dem ni älskar tror på er och visar er vanlig mänsklig respekt är ju ändå det allra viktigaste.

 

Photobucket
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

6 Responses to “Att bli misstrodd när man är sjuk…”

  1. Miah Says:

    Jag håller fullständigt med dig gumman!
    Jag har inte själv lidit av något sådant men min far har haft panikångest två gånger.. Första gången utan förvarning så det slog till med full styrka.. Samma år jag föddes..
    Sen fick han det igen för 1-2 år sedan men han kände av symptomen innan så det var inte lika illa.. Men han hade fortfarande mycket problem, kunde knappt äta fast föda, inte äta inför folk, inte ens familjen.. Men som tur va gick det över ganska snabbt.. Men han gick ner väldigt mycket i vikt vilket inte kändes så bra.. Jag kunde nästan nå runt hans överarm med min hand..

    Tänker på dig gumman, och saknar dig otroligt mycket <3

    Puss och kram miah

  2. Cherlindrea Says:

    Miah: Stackars din pappa! 🙁 Ja, panikångest är verkligen en sån där typisk sjukdom som många ignorerar. Jag vet flera som bara fått höra att dom ska skärpa sig och sluta noja ungefär, och något mer kränkade kan man knappast säga till någon med ångest.
    Ha det gott vännen och ta hand om dig där borta i Norge.
    Kramar om!

  3. Monica Hansen Says:

    Det kommer alltid finnas de som inte förstår och jag brukar säga till dem, att jag är så glad för deras skull att de inte har en aning om hur det är att leva med en sjukdom som gör så ont men inte syns på utsidan, grattis till alla dem minsann..

    Sträck på dig och stå på dig, kram!

  4. Cherlindrea Says:

    Monica: Tack vännen! Ja, du vet ju hur det är, och jag blir inte förvånad över att du också fått höra ett och annat. Jag letar ofta efter rätt svar, man vill ju gärna få ur sig lite irritation samtidigt som man inte vill sänka sig lika djupt som dem som kommenterar. Så det här ironiska svaret ska jag lägga på minnet. 😀
    Jag brukar dock inte bry mig så mycket, men ibland är det fel (eller rätt) person som misstror en, och då är det extra känsligt. 🙁
    Kramar tillbaka!

  5. Helén Says:

    Hello vännen,

    Förstår precis vad du menar och håller med dig till 110%. Jag har svurit många gånger över min migrän som blev värre efter hjärnhinneinflammationen/TBE och ingen kan nog riktigt förstå hur dåligt man mår.
    Har själv vid flera tillfällen önskat både nära/kära och mindre bekanta min värk så får dom känna hur det känns utan att det syns.

    Massor av kramar till dig och tack för ett kanon inlägg.

  6. Cherlindrea Says:

    Helen: Ja, jag har förstått att det är så många som har det här problemet och jag tycker det är ren skam. Jag menar, man anklagas ju faktiskt för att ljuga när folk inte tror på att man är sjuk, och det är ju både förolämpande och elakt. 🙁
    Hoppas verkligen att det blir lite attitydförändrimg i framtiden. Sköt om dig och massa kramar till dig också!

Posted by Cherlindrea
Dated: 7th maj 2011
Filled Under: Personligt, Prat & tankar