Lupiner (Lupinus) är ett släkte i familjen ärtväxter med cirka 200 arter. De flesta arterna förekommer i Nord- och Sydamerika (med undersläktet Platycarpos), men de finns även vildväxande i Medelhavsområdet (med undersläktet Lupinus, och de infördes 1826 till Europa.
Flera odlas som trädgårdsväxter i Sverige och det finns många hybrider och sorter. De är inte ätliga, med det finns arter som odlas och tröskas för att användas som proteinfoder till husdjur. I Sverige förekommer blomsterlupin och sandlupin förvildade.
De flesta arterna är ett- eller tvååriga örter men det finns även några halvbuskar och buskar. Liksom de flesta övriga ärtväxter binder lupiner luftens kväve (med hjälp av mikroorganismer i roten)till jorden och kan därför användas som gröngödslingsväxter. Lupiner älskar vatten, och därför har de dels en lång och kraftig pålrot, dels omvänt paraplyformade blad som sparar varje daggdroppe.
Etymologi. Släktnamnet Lupinus kommer av lupus (varg), namnet användes om lupiner redan av Cato, död 149 f. Kr. (Lid 1985).
Släktet har 200 arter. Bara två arter, blomsterlupin (L. polyphyllus) och sandlupin (L. nootkatensis), betraktas som bofasta i Sverige. Ytterligare ett par arter förekommer tillfälligt, till exempel blålupin (L. angustifolia), gullupin (L. luteus) och vitlupin (L. albus). Hybriden regnbågslupin (L. x regalis) odlas ofta som prydnadsväxt.
I gamla örtaböcker prisas lupinen som magmedicin och maskmedel, framför allt hos barn. I det senare fallet skulle man bereda en salva av lupinmjöl och bittermandel och stryka det runt naveln på den lille, varefter maskarna så småningom skulle krypa fram den vägen, döda eller levande. (MacFayden & Westrup, 1982). Förr användes lupiner som föda under namnet vargbönor. Lupinerna finns som sagt i många färgvarianter, men den blåa är den mest ålerdomliga. (Danielson, 1998).
