Härom dagen tog jag scootern till en handelsträdgård och köpte en ljuvlig bukett blommor och ett gravljus, för att sedan fortsätta till vackra Sankt Sigfrids Kyrkogård här i Borås, där min pappa, som bara blev 62 år, vilar sedan drygt tre år tillbaka.
När jag satt där vid graven drog jag mig till minnes en underbar dikt som lästes upp på min pappas begravning. Det var min moster Marita som mailade dikten till mig, när jag höll på att anordna allt inför begravningen, och jag fastnade för den direkt. Det kändes verkligen som om den var skriven av pappa, både vad det gäller livets sista svårigheter och att han faktiskt varit till sjöss i flera år under sitt liv.
Dikten heter ”Inte mer ska jag ut på det farliga hav” av Atle Burman (ur En aning av evighet)
Inte mer skall jag ut på det farliga hav.
Inte mer ska jag ut på det farliga hav
där så många går vilse och seglar i kvav
och blir borta i okända vatten
inte mer ska jag ängslas i stormarnas brus
eller söka förgäves ett hjälpande ljus
som kan visa mej väg genom natten
Inte mer ska jag heller gå otrygg på land
där det också kan mörkna och storma ibland
så man ljus och en hamn kunde önska
inte mer ska den blomma som kallas min själ
vara rädd att det handlar om död och farväl
när min sommar har slutat att grönska
Inte mer ska min själ längta bort eller fly
och precis som ett jagande moln i sin sky
bort mot ännu en ödslighet ila
inte mer, inte mer, för det stora har skett
att hos Någon jag anat men aldrig har sett
har jag funnit mitt hem och min vila
