Jag tänkte att det var dags för ytterligare en liten presentation. Denna gången av Linus, min andra perserpojke och bror till Gizmo som presenterats tidigare.
Alla mina kissar är gamlingar och Linus är numera en ärevördig herre på närmare 15 år. Jag köpte honom av min uppfödare i samband med en kattutställning, då hon hade med sig honom dit just för att se om någon eventuell köpare var intresserad. Då var han redan drygt 6 månader gammal och så skygg att hade jag inte fastnat för honom ändå, så hade jag nog köpt honom av rent medlidande. Jag har ingen aning om vad han har varit med om, men jag har hört lite olika historier som jag dock inte vill berätta av hänsyn till andra människor, särskillt som jag inte vet om de är sanna. Men än idag, efter ett nästan 15 år långt liv i lugn och ro här hemma hos mig, så är Linus fortfarande fruktansvärt rädd och springer undan även för mig. Dock kommer han gärna till mig för att kela när jag sitter eller ligger ner, det är fötter och människor som går omkring som han är rädd för.
Linus är den utav mina katter som är mest rastypisk som perser. Hans uppfödare ville att jag skulle ställa ut honom, det var i princip ett villkor för köp, och det gjorde jag också. Men trots att det gick väldigt bra för honom, och han oftast vann sina klasser och fick fin kritik, så slutade jag att ställa ut honom, just pga av hans rädsla, något som kanske inte förstods eller uppskattades av alla…
Men jag tyckte det var rent djurplågeri att släpa med sig den skygga katten till stökiga utställningar och utsätta honom för den stressen när han redan var så rädd.
Så efter det har han fått gå här och skrota, komma när han själv vill och leka med de andra katterna, och det tror jag han har mått allra bäst av.
Linus fullpälsad. Det är svårt att fota honom, dels pga av hans helt svarta päls, dels för att hans ögon gärna vill fånga blixten. Men han har helt bärnstensfärgade ögon. Oerhört vackra! 
Linus är som sagt en väldigt rastypisk perser. Men med facit i hand, hade jag vetat vad detta skulle föra med sig av problem i form av nysningar, andningssvårigheter, rinnande ögon och nos för att inte tala om alla andra märkliga följder av hård linjeavel, så hade jag aldrig köpt en perser. På den tiden då jag köpte honom var jag väldigt engagerad i kattutställningar och de jag lyssnade på och lärde mig av var just uppfödare och utställningsfantaster som förespråkade så typade perser som möjligt. Nackdelarna visste jag inte mycket om, jag visade ju bara fram dessa fluffiga gulliga perserkatterna för domarna när jag jobbade som domarassistent. Men nu både vet jag mer, och har egen erfarenhet av vad det innebär att vara en så kallad ”bra” perser.
Efter så många år så lider troligtvis jag mer än Linus av att höra dessa eviga snörvlingar och nysningar, han vet ju dock inget annat. Men det spelar ingen roll. Tänk så skönt det hade varit för honom att kunna andas som en vanlig katt gör. Jag minns så väl de första åren med honom. Jag åkte skytteltrafik in och ut på Blå Stjärnan med honom, övertygad om att han måste ha någon svår förkylning eller astma. Men det var inget fel på honom. Inget annat än att hans andningsvägar är för trånga, och detta var något han skulle tvingas att leva med. Allt på grund av människors påhitt om vad som är vackert på en katt…
Det finns dock förespråkare för så kallade ”Klassiska perser”, alltså perserkatter som är mer långnosade och därmed inte har de problem som de mer typade perserkatterna har. Mina andra perser har varit och är just sådana men räknas i utställningsvärlden som misslyckade perser. De må så vara då. Men de mår i varjefall så mycket bättre än vad Linus gör, som jag ibland måste hjälpa, då han nyser så våldsamt att han nästan ramlar baklänges. 
Skulle någon som läser detta vara anhängare av de platta och typade perserkatterna så tveka inte att kommentera mitt inlägg, jag tål det. Jag vet att min åsikt retar många i utställningsvärlden. En åsikt jag dock, och tack och lov, inte är ensam om. Men jag lyssnar gärna på andras meningar, det är alltid intressant. Dock är jag inte på något som helst sätt öppen för någon förändring i mina åsikter vad det gäller perserfrågan. Det har jag alldeles för mycket kunskap och erfarenhet för.
Det här blev nästan mer en protest mot sönderavlade perserkatter än en presentation av Linus, men han är ett så perfekt exempel på hur det kan gå när människan tillåts experimentera fritt med levande varelser. Jag älskar min Linus och vill absolut inte vara utan honom, men ett djur ska skänka glädje lika mycket som vi människor ska ge våra djur glädje och trygghet. Det är inte meningen att man ska må dåligt och känna sig ledsen när man ser sitt husdjur. Nu menar jag inte att Linus har fått mig att må dåligt i 15 års tid, han har gett mig mycket glädje. Men däremot har jag aldrig under dessa 15 åren upphört att önska att jag kunde göra något för honom när han går omkring här hemma och snörvlar och nyser. Som sagt, det är tur att han inte vet något annat.
Linus nedklippt inför sommaren. Han ser inte klok ut! 
Men det är så mycket skönare för dem att slippa den tjocka pälsen under det varma sommarhalvåret.
// Indra – har fått ösa ur mig lite galla…
