Idag, fredagen den 9 januari klockan 14.40, somnade min älskade lilla Gizmo in för gott hos veterinären. Han skulle bli 17 år den 4 februari.
Jag har innerst inne hela tiden vetat att det var det enda alternativet, men det har varit så fruktansvärt tungt att fatta det avgörande beslutet. Men när han gick ifrån att bara vara gammelmanstrött och gå här och skrota i sin egen lilla värld, till att bli direkt sjuk och jag insåg att njurar och andra organ höll på att ge tappt, så var det inte längre något att fundera över. Det jag i själva verket egentligen gjort var att samla kraft för att skiljas från min älskade vän.
Han var så trött lilla Gizmo. Jag satt uppe i natt och pratade med honom, trots att jag visste att han inte hörde ett dugg, eftersom han var döv. Men jag märkte ändå, att trots att han inte orkade så mycket, så uppskattade han ändå mitt sällskap och att slippa vara ensam. Och jag sa honom just de orden som är min egen tröst när jag ställs inför det här svåra beslutet med ett älskat djur, att nu ska matte hjälpa dig att få sova och slippa lida
Och allt gick så lungt och fint för sig. Vår underbara veterinär tog lika mycket hand om mig som om Gizmo, och han reagerade inte ens när han fick sin spruta. Efteråt lämnade hon oss för att vi skulle få en sista stund ensamma för oss själva, och medans jag satt med armarna runt Gizmo och min kind mot hans mjuka päls, så kände jag hur han sakta slappnade av och sjönk in i sin djupa sömn.
När veterinären kom tillbaka talade hon om för mig det jag redan visste, att allt var över. Och hur tung sorgen än är ikväll, så är jag helt övertygad om att jag fattade rätt beslut.
Tack älskade Håkan för ditt trygga stöd och Tack kära mamma för all din hjälp!
Tack för de fina kommentarerna här i bloggen och mailen jag har fått.
Ett varmt tack till vår underbara veterinär Anna-Carin af Klintenberg på Blå Stjärnan i Borås.
Och framför allt – Tack min älskade Gizmo för alla underbara år du har gett mig!
//Indra
