Hallå i stugan så här på kvällskvisten. Hoppas ni mår bra, alla därute i spacet. 
Själv måste jag väl erkänna att jag känner mig en smula förvirrad just nu. Tro det eller ej, men trots mina mastodont-inlägg så har jag faktiskt haft migrän sedan i måndags. Ja, de första dagarna levererade jag knappast några inlägg. Om jag över huvudtaget förflyttade mig, så var det mellan sovrummet och badrummet. Tack och lov för min underbara Hello Kitty sovmask! 
Jag begriper inte hur jag klarade av mina migränanfall utan den tidigare.
Idag börjar huvudvärken äntligen ge med sig en aning i allafall, vilket innebär att jag inte mår fullt så illa längre. Det där är rena fasan! Jag mår så fruktansvärt illa av den sprängande huvudvärken att jag inte ens får behålla en huvudvärkstablett. Jag har speciella tabletter som ska ta bort illamåendet, men vad hjälper det när jag inte ens får behålla dem länge nog för att de ska hinna göra någon verkan? Det är som en ond cirkel, och det enda jag kan göra är att vänta tills det ger med sig av sig själv.
Men då kommer nästa problem, och frågan är om inte det är värre egentligen. I varjefall är det en större risk med det. Sömnlösheten!
Från det att jag klev upp någon gång runt 7-tiden i måndags morse, så har jag inte sovit en enda minut. Det låter helt ofattbart, jag vet. Men det är tyvärr dagens sanning! De flesta brukar ju sova bort sin migrän, och det gjorde jag också förr. Men av någon underlig anledning, så drabbas jag alltid av total sömnlöshet under migränanfallen numera. Jag har lärt mig mönstret, och i början är jag alltid helt slut, så som vilken normal människa som helst skulle känna sig efter en natt utan sömn. Men efter hand som tiden går, så verkar jag komma in i någon slags ”andra andning”. Jag blir extremt energisk och får för mig att göra alla möjliga och omöjliga saker. Det naturliga vore ju att jag efter 2 dygn utan någon sömn över huvudtaget, borde vara helt färdig och dessutom irriterad och grinig av sömnbristen.
I stället är jag oerhört uppåt, pratar som en fors (Eller skriver för den delen. därav mina toklånga inlägg och kommentarer) sätter igång en massa projekt som att städa, tvätta, fixa ute på balkongen eller vad det nu kan tänkas vara som jag tycker borde göras omedelbart. Dock kan jag inte ge mig iväg någonstans, för huvudvärken och illamåendet får jag dras med hela tiden och skulle jag sätta mig i en bil så skulle det bli katastrof! 
Däremot kan jag gå ut en sväng med Loxy och få lite frisk luft när huvudvärken så där runt 3:e dagen börjat avta en aning. Och det var just vad jag gjorde igår.
Jag tog en promenad ner till min mamma, som bor typ 3 minuters gångväg ifrån oss. Vid det här laget har jag börjat bli ganska vinglig, balansen är lika med noll. Mamma var inte hemma när jag kom, så jag släppte lös Loxy i hennes trädgård en stund och vandrade runt ibland blommorna. Då fick jag ögonen på hennes vinbärsbuskar. 
Aha, tänkte jag! Perfekt! Massa C-vitaminer och hon tar ju aldrig vara på sina vinbär själv.
Sagt och gjort! In och hämta en plastbunke och så satte jag igång.
Ca en timme senare hade jag fått ihop närmare 2 liter svarta och vita vinbär. Jag var grymt stolt över mig själv…och helt slutkörd!
Ja, det där är en sån där typiskt grej som jag kan få för mig att göra, trots tröttheten. Dock brukar jag hålla mig inne, eftersom jag måste slänga mig i sängen med jämna mellanrum när jag mår alltför illa. Det var precis vad jag fick göra när jag kom hem med min skörd, och där blev jag i princip kvar resten av dagen. Men tror ni jag somnade? Icke! Det är helt otroligt! Hur kan hjärnan fungera så?
Nu är jag snart inne på det 4:e vakna dygnet. Och nu märks det ganska tydligt att jag har en svår sömnbrist. Jag är lite osammanhängande och otydlig i mellanåt, speciellt i talet, och jag tappar balansen hela tiden. Eftersom jag dessutom lider av epilepsi så är risken större för anfall nu också, så jag får hela tiden känna av hur jag mår och inte ta några risker som kan leda till olyckor. Det känns skönt att jag har Håkan här hemma som kan hålla koll när jag till exempel duschar eller gör andra saker där risken för att jag ska slå mig om något händer är stor. När Håkan måste jobba så kommer min mamma upp och tar över ”vakandet”.
Alltså, jag är ju inte frånvarande på något sätt. Jag sitter ju bevisligen och skriver detta just nu. Men när risken är så överhängande för ep-anfall så är det bra om man är observant på vad man gör för att minimera risken för att råka illa ut, tex genom fall i badkaret eller, som jag gav mig på igår, plocka ner hängamplarna över balkongräcket genom att ställa mig i den vingliga trädgårdsstolen och luta mig över räcket, 5 våningar upp…
Tänkte mig inte för ju…
Nej, det ska väl inte skämtas om, men jag tänkte mig faktiskt inte för. Men det är klart att jag förstod att Håkan blev både rädd och arg. Hade jag fått ett anfall då…
Nåväl! Det här är inte menat att vara något slags ”Ömka-stackars-lilla-Indra-inlägg”, utan jag tyckte faktiskt det var intressant själv, att skriva ner hur det faktiskt är, under de här påfrestande dygnen. Jag känner som sagt igen mönstret ganska väl numera och troligtvis kommer jag inte att sova i natt heller. Dock, i morgon natt finns det en möjlighet att jag kan slumra till en liten stund då och då. Sen ökar sömnen långsamt, från att jag vaknar varje kvart, halvtimme, timme till att jag börjar sova ett par timmar åt gången. Efter ca en och en halv vecka brukar jag vara tillbaka i normal sömn igen.
Men som sagt, inte i natt. Dock ska jag gå och lägga mig en stund nu igen. Jag försöker få så mycket vila jag kan, även om jag inte somnar. Men jag är alldeles för rastlös för att kunna ligga still timme efter timme, hur trött jag än är. Så jag är väl tillbaka här runt 3-tiden eller nåt. 
De första dagarna med huvudvärken och illamåendet är absolut hemska! Men frågan är om inte de här obegripliga sömnlösa dygnen ändå är värre på något sätt. Just nu ser jag bara fram emot att få tid hos min läkare, eftersom en sömnutredning är på gång. Det ska bli intressant att höra vad dom har för förklaring till att det kan bli såhär. Och förhoppningsvis kanske göra något åt det också.
Ha det fint alla, och Sov Gott! 
Sömnen tar man bara för given om man aldrig varit utan den.
// Indra – Pratglad Nattuggla
