Hej alla, och förlåt att jag inte skrivit tidigare om hur det gick idag. Jag var så fruktansvärt nervös när jag väntade på besked och händelsen var såpass jobbig för Lilleman, att vi var helt slut båda två när han kom hem, så vi har mest ägnat dagen åt att vila och mysa. 
Men i vilket fall som helst så gick det bra idag, tack och lov! Och som tur var så slapp han sövas för att kunna behandlas.
Jag kunde ju inte undersöka tassen ordentligt i morse när jag upptäckte det, eftersom han hade så ont. Men veterinären lyckades ju förstås, och hon såg att klon var så gott som helt av, nästan ända in till benet, så hon valde att dra loss den direkt, utan narkos. Men hon gjorde det helt utan bedövning också, och Loxy hade skrikit för fullt, stackarn. 
Det blödde en del, men det stoppade dom upp direkt med blodstoppningsmedel.
Sen var det dags att klippa resterande klor, och då fick dom problem. Smartast hade nog varit att klippa dem först egenligen, för nu var han ju fullständigt livrädd efter smärtan i den skadade klon. Han blev tokvild och försökte krypa så långt in han kunde i Håkans jacka hela tiden, så till slut fick veterinären ringa efter en sköterska i stället, och Håkan var tvungen att gå ut därifrån.
Alla klor blev klippta till slut, men Håkan som stod utanför dörren till behandlingsrummet hörde honom skrika hela tiden under klippningen. Dom andra klorna var ju inte skadade på något sätt, så det gjorde ju inte ont. Det var rädslan som fick honom att skrika så, stackars liten. 
Det var en otrolig lättnad, när Håkan ringde och berättade att det inte behövts någon sövning, att allt gått bra och att dom var på väg hem nu.
Hmm…gått bra ja… Frågan är vad denna händelse eventuellt har satt för spår på Loxy..? Han har aldrig varit rädd för veterinären förut, något som ju tyvärr är ganska vanligt bland hundar. Han har alltid tagit det lugnt på besöken och vid undersökningar, vaccinationer och liknande. Men nu är ju risken stor tyvärr, att han kan ha blivit skrämd även för framtida besök. I februari är det dags för den årliga hälsoundersökningen med vaccination, och då får vi om det blivit några följder.
Hela dagen har Lilleman varit jättetrött och dämpad, troligtvis en reaktion efter rädslan och smärtan, så vi har bara tagit det lugnt och ägnat oss åt kel, mys- och sovstunder i sängen eller soffan. Han kommer säkert att vara både piggare & gladare och sitt vanliga jag i morgon igen.
Det känns i varje fall oerhört skönt att det är över nu. Det finns nog inget värre än att se sitt djur ha ont och inte kunna göra något för att hjälpa, inte kunna trösta, inte kunna förklara…
Nu ska jag återvända till soffan och gosa med min vovve igen. 
Tack alla för era kommentarer och så önskar vi er en riktigt fortsatt mysig kväll.
// Kram ifrån Loxy & mig!
