Nu är det dags för mig att krypa i säng.
Jag har äntligen kommit ur min senaste sömnlöshetsperiod, men då kommer i stället ”sova-ikapp-perioden”. 
Mindre kul, hur nödvändig och viktig den än är. Hela dagarna bara försvinner i sängen. Men i morgon hoppas jag att jag har betalat min sömnskuld.
I går gick åskan något kopiöst här i området. Min mamma, som är ganska orolig över åskan, var här uppe hos mig och åt middag på kvällen när den startade. Vi bestämde att hon skulle sova över här, och samtidigt vara lite sällskap åt mig nu när Håkan är borta på tre dygns jobb. Men så var det ett litet problem.. Mamma hade ju inte dragit ur tv- och telefonsladdar och liknande hemma. Dessutom var ju katterna tvungna att få mat.
Mamma skulle jag inte få ut i åskan om jag så betalade henne för det, så efter en matt blick på regnet som vräkte ner, bestämde jag mig för att kila ner till hennes lägenhet och fixa detta. Själv är jag inte det minsta rädd för åskan, så det var ju inget problem för mig.
Sagt och gjort! På med regnjacka och gummistövlar och så gav jag mig ut i tokregnandet. Som sagt, jag är inte åskrädd, men det betyder inte att jag är dumdristig. Så jag funderade en snabbis när jag kom ut, på vilken väg jag skulle ta, för att undvika öppna tomma fält och andra platser. Dock, en bit på vägen kunde jag inte undvika detta och naturligtvis var det exakt då som Moder Natur tyckte att det var dags för lite action. 
Just när jag kom gående på vägen med bara öppna ängar omkring mig, kom en blixt som inte var av denna värld! Det kändes som om allting bara blev bländande vitt omkring mig, och innan blixten ens hade hunnit blekna så kom knallen. Och den var inte rolig!
Jag kom på mig själv med att krypa ihop på vägen där jag gick när blixten kom, och smällen efteråt fick det nästan att slå lock för öronen på mig. Som sagt, jag är inte rädd för åskan, men visst har jag respekt för den, och det kändes inte så himla kul att stå där ute just då. Det var helt uppenbart att blixten slagit ner någonstans i närheten, men jag var inte särskilt intresserad av att ta reda på vart, just då. Fullkomligt dränkt sprang jag den sista biten fram till mammas hus och tog mig in.
När jag var klar därinne, (jag hade ju ingen som helst koll på mammas kontakter och vart de ledde, så jag drog ur allt jag såg..
) var det dags att ta sig tillbaka.
I mitt hus mötte jag en del grannar som stod och pratade om smällen, och vart blixten kunde ha slagit ner, och uppe i lägenheten var mamma ett nervvrak, eftersom hon fått massa hemska tankar om att det var jag som hade träffats. Så illa var det inte i allafall. 
Men det blev en tv- telefon- och datafri kväll i allafall. Jag kände mig totalt avskuren från resten av världen. Inte ett dugg beroende… Nej då… 
Men nu är det tid för sängen för min del.
Hoppas ni har haft en fin dag och förhoppningsvis kanske sluppit detta åskväder som bestämde sig för att cirkulera över oss under gårdagskvällen.
// Indra – Inte såå kaxig mitt ute i åskovädret…
