God morgon på er alla, hälsar den här lilla sötnosen idag! 
Det verkar bli ett underbart väder även om det är ordentligt kallt, och den som var vaken riktigt tidigt, (eller inte har sovit i natt…*s*) fick bevittna en fantastisk soluppgång i morse där hela himlen verkligen såg ut att brinna över hustaken här uppe.
Det var ett ytterst märkligt åskoväder här i går kväll. Det har varit något liknande lite då och då på kvällarna ett tag nu, men definitivt inte som igår kan jag lova! Först ska jag klargöra att jag inte är det minsta åskrädd. När vi hade ett riktigt oväder här i somras och blixtarna for som ormar över himlen och det small som 17, så sprang jag över till mammas område i ovädret och till hennes lägenhet för att dra ur hennes tv- och datasladdar (hon var uppe hos mig då) utan mer än att jag duckade när det brakade som värst. Jag försökte ju förstås hålla mig ifrån stora öppna ytor, för även om jag inte är rädd, så har jag i allafall en sund respekt för åskan. Men igår alltså…!
Jag satt här hemma i soffan med laptopen i knät och utsikt ut genom vardagsrumsfönstren. Då såg jag hur det blixtrade ett par gånger, något som alltså har hänt några kvällar i rad nu, så jag brydde mig inte om det först. Men så brakade det till ordentligt, så jag drog i allafall ur kontakten till laptopen och körde den på batteriet i stället.
Då helt plötsligt blixtrade det till något helt extremt – hela vardagsrummet lystes upp – och i nästan exakt samma ögonblick så small det till! Och det var en smäll som jag aldrig i hela mitt liv har upplevt! Loxy blev livrädd och flög upp ur soffan bredvid mig. Och faktum är att trots att det mullrat och brakat innan, så jag var ju inte oförberedd, så blev jag precis vettskrämd jag också. Det var en sådan fruktansvärt kraftig smäll. Och den var inte bara enormt hög, den var…hur ska jag förklara det…den kändes i hela kroppen, ungefär som när man sitter i en bil och har tokhög volym på en bilstereo med enorma högtalare och basljudet ger genklang inne i kroppen på något sätt. Man mår nästan lite illa, och det känns som om ljudet slår i takt med hjärtat. Det är det intrycket man får alltså, eller känslan snarare.
Hur som helst så var det oerhört otäckt! För första gången i hela mitt liv så blev jag rädd för åskan. Och jag kände nästan en gråtklump i halsen över att Håkan inte var hemma och funderade över om jag skulle gå ner till mamma ifall det blev ett uppehåll i ovädret. Men det märkliga var, att efter en knall till, inte alls så stark, så var åskan borta. Inte en blixt, inte ett muller, ingenting! Hur märkligt som helst! Jag pratade med mamma i telefon sen och dom hade sett där nere hur blixten troligtvis slog ner här uppe, antingen i vårt hus eller på höjden precis bakom vårt hus. Det förklarar väl det hela antar jag.
Skräcken lade sig ju snabbt som tur var, men det var en otäck känsla, och en otroligt ”ovanlig” känsla, att bli rädd för åskan, när man aldrig varit det förut. Hoppas jag slipper uppleva en sån sak en gång till.
Nu ska jag fixa i ordning lite kaffe till Håkan och mig, för han kommer nog hem vilken minut som helst. 
Ha en jättefin dag alla! Jag dyker upp lite senare. Må så gott!
