Vi har haft en ovanligt vacker höst i år. Eller också är det så enkelt att jag ser den på ett helt annat sätt numera, genom kameralinsen. Förr var hösten bara en mörk tid för mig, med sorg över den förlorade sommaren och vånda inför den kalla vintern. I år har jag njutit av årstiden, och för första gången sen barnaåren, när man längtade efter att få plocka fram sin pulka, så ser jag även fram emot vintern och möjligheten att få fånga en gnistrande vit vinterdag på bild.
När jag satt i morse och bläddrade ibland min mormors dikter, så hittade jag en som jag tyckte passade så fint just nu, och som jag gärna vill illustrera med mina egna höstfoton.
Höstlöv
Nyss var gräsmattan grön
nu är den flammande skön
av höstens fallande löv.
De singla mot marken likt flingor,
men ej så tysta.
Om ni bara vill lyssna,
ni höra dess spröda melodi.
De dansar sin sista dans
och dalar ner
lite varstans.
Vinden för dem bort över gator och torg
och någon tänker med sorg
på sommaren som flytt.
Snart är gräsmattan vit,
de små löven är gömda under sitt kalla täcke,
men är ej glömda,
melodin lever kvar
som en höstlig fanfar.
Viola – Skriven 1959
Som jag nämnt tidigare, men som kan vara nödvändigt att upprepas, så är dessa dikter både copyrightskyddade och publicerade. Jag vill ogärna hitta min mormors dikter under ett annat namn någonstans, något som tyvärr inträffat tidigare. Därför väljer jag också att enbart lägga ut redan utgivna verk, då det inte är någon mening med att kopiera dessa.
// Indra – Bländad av naturens färgspel 
These are great.