Man blir onekeligen ganska nostalgisk när man sitter och sorterar foton och ramlar över bilder som man inte har sett på flera år. På bilden ovan sitter jag med Sofie i knät hemma i min fars lägenhet. Sofie, min älskade fars älskade katt, som Therese tog ut till sin gård och tog hand om, när pappa blev så sjuk att han tvingades ligga inlagd på sjukhus så mycket att han inte hade möjlighet att ta hand om sin katt. Han flyttades sedan från sjukhuset till ett vårdhem där han senare gick bort, så Sofie fick stanna kvar ute hos Therese, något hon med all säkerhet trivdes riktigt bra med, utekatt som hon var. Och pappa skulle varit både lugn och glad om han vetat. Men som med alla andra damer som springer ute på nätterna så blev det bebisar på gång, och Sofie nedkom med dessa fyra ljuvligheter. 
Det blev en fantastisk nyansblandning av Sofies rödgula färg. Ingen av ungarna är den andre lik, men alla har samma grundfärg. Ett härligt litet gäng. Hade jag inte själv haft 3 katter här hemma då, (och sen tog jag ju även hand om Therese gamla perserkatt Sassie, som behövde mer lugn och ro än vad som kanske är möjligt på en gård med massa djur och barn) så hade jag absolut tagit en av kattungarna efter min pappas katt. Men som sagt, man kan inte ta till sig hur många som helst.
Sofie var en jätteduktig mamma, men så har hon ju haft en kull tidigare också. Lite för duktig i vissa fall, skulle man kanske kunna säga. Hon blev aggressiv mot andra djur i familjen när hon vaktade sina små, och det var lite stökigt ett tag, när man skulle hålla isär djuren för att undvika onödigt bråk.
Sofie försvann sedan, och efter vad jag förstått så har hon flyttat över till en granne med fler potentiella pojkvänner. 
Det känns ju lite tråkigt förstås, eftersom jag gärna skulle haft pappas katt kvar hos lillasyster, men det allra viktigaste är att hon mår fint och har det bra. Tänk vilka märkliga vägar även en katts liv kan ta ibland, från en lägenhet i Ätran till en hästgård i Nossebro. Det är tur att dom är anpassningsbara, dom små liven. 
